Erik Eriksson tredje generationen

Allt som utgick från Eskilssons verkstad var kvalitetsarbete och hade gott rykte om sig. Kopparslageriet här var helt och hållet rent hantverk. Många verktyg i smedjan var från Anders Gustafs tid och de flesta var handgjorda. 

De prisuppgifter som finns kännedom om är från omkring 1945. För en vattenhink som var något alldeles förnämligt betalades då omkring 5 kr. Ett stops kaffepanna kostade 2:40 kr.  Det blev naturligtvis inga svindlande förtjänster på arbetet även om kopparn var billig. Tack vare arbetsamhet, långa arbetsdagar och serieframställning gick det ihop och Eskilssons ansågs klara sig bra.

Omkring 1910 var en kopparslagares lön 7 kr i veckan samt fri kost och bostad. På denna lilla lön kunde en av gesällerna under 15 år spara 700 kr.

Redan något år före sin bortgång tvingades Erik av ohälsa att arbeta endast sporadiskt. Erik dog ogift 1946 och med honom upphörde kopparslageriet i Medelplana efter att ha drivits där av tre generationer under jämt hundra år. Eskilssons var kända för att förtenna förstklassigt och anlitades över hela Kullen, kunder kom även från Lidköping.

Materialet koppar har ersatts av andra material, därmed sjönk efterfrågan och detta var också en bidragande orsak till att kopparslageriet upphörde. 

Sedan 1960-talet disponerar Kinnekulle Hembygdsföreningen kopparslageriet och gesällbostaden, Bossgården är fortfarande ägaren. Verkstaden har under nästa 60 år legat i ”törnrosasömn”, alla verktyg, mallar fanns kvar. I verkstaden stod två damajaner fyllda med olika syror, förmodligen till för att blanda till kungsvatten. Kungsvatten användes i tillverkningen av kopparföremålen.