Konsten att rädda en käring

Underhållet av sjömärket fortsatte under årens lopp med återkommande rostbankningar och målningsföretag. I början av 1980-talet hade sönderfallet gått så långt att det fanns risk att båken skulle kollapsa. Saltskärs båk hade för länge sedan förlorat sin betydelse för yrkessjöfarten, viket möjligen bidrog till att underhållet eftersatts av Sjöfartsverket. Men för lokalbefolkningen var sjömärket inte bara en viktig symbol, utan även ett orienteringsmärke som ingick i enslinjer (boh. mé, méj) för att kunna lokalisera fiskeplatser.

Skulle det slitna sjömärket rivas eller ersättas? Långtgående planer ska ha funnits på att gjuta in båken i betong(Borgström 1987: 28). Hotet om rivning eller ombyggnation ledde samtidigt till att en rik flora av berättelser återuppstod eller möjligen uppstod. Dessa kom att användas som argument för ett bevarande, vilket ger en inblick i hur minnen och berättelser i olika situationer kan manifesteras materiellt. För att rädda sjömärket undan skrotdöden bildades 1984 föreningen Saltskärs kärings vänner.⁹

Till en början kunde man bättra på båken med mindre renoveringar, men det blev ohållbart i längden. Genom föreningens försorg kunde en kopia av båken lyftas på plats på Saltskär i november 2003.¹⁰ Den nytillverkade kopian är inte placerad på exakt samma plats som den gamla, vilket i likhet med nedrivandet av Väderöbod fyr 1970, satte en del äldre enslinjerur spel. Den nya ”järnladyn”, som sjömärket också har kallats, byggdes efter originalritningen i full skala. Det blev varmgalvaniserat och försågs med fem lager epoxy (Söderlund 2007: 53). Under en period stod två identiska båkar bredvid varandra på Saltskär, vilket nog fick en och annan semesterfirande fritidsseglare att höja på ögonbrynen.

Den gamla uttjänta båken togs in till land och vilar numera i skepparen Stellan Johanssons trädgård i Slottet, strax söder om Hamburgsund. Det ursprungliga sjömärket är dock i dåligt skick. Men det måste noteras att båken inte förlorade sin ställning och status i och med tillkomsten av kopian. Den nya båken kom att överta berättelserna från det äldre och uttjänta originalet.

Detta bidrar till nya perspektiv på objektbiografins möjligheter att belysa hur en materialitet kan ersätta en annan och överta dess betydelseinnehåll. Processen speglar också den problematik som arkeologin möter i analysen av lämningar samt frågor som berör bruk och återbruk, kopia och original. De är viktiga frågeställningar i en tid då det materiella och immateriella kulturavet står högt upp på arkeologins och etnologins dagordning.

Vilka verktyg har vi att bedöma forskningen av stumma monument?

Lokalt förankrade berättelser

Saltskärs båk pockar på uppmärksamheten. Sjömärket bildar en tydlig provokation i det maritima rummet. Beroende på väderlek, avstånd, mörker och ljus ändrar sjömärket skepnad. I klart väder skapar det svarta sjömärket en tydlig kontrast mot kustlinjen av röd granit. I dis och dimma får märket i stället ett nästan spökligt utseende. Människor har sedan 1882 på olika sätt interagerat med sjömärket. I en berättelse blir kvinnobilden särskilt framträdande. För den som färdas i yttre farleden söderifrån, över Soten, kan sjömärket uppfattas som en rakryggad gravid kvinna. Närmar sjöfararen sig  ytterligare dyker ett vitmålat kummel upp, vilket har tolkats som käringens barn. Går färden sedan runt Saltskär får hon en kutig rygg och åldras snabbt och till sist går det att se rakt igenom märket, som då kan uppfattas som ett benrangel. I den sistnämnda positionen är man mitt bland grunden på insidan av Saltskär (Johansson 1997: 45, Borgström u.å.:7

Ifall von Heidenstam och hans kollegor på fyringenjörskontoret hade för avsikt att visualisera en kvinnas livslopp skvallrar inte något arkivmaterial om. Det torde vara en iakttagelse som av senare tiders betraktare har broderats ut till en berättelse med ursprung på lokalt plan. Men varför är märket bara försett med brädklädsel ut mot havet? Är det för att spara material eller är det just för att kunna visualisera ett benrangel för den sjöfarare som möter båken österifrån?

Åldrandet kan i så fall uppfattas som något negativt, något farligt. I det statliga materialet omnämns ”midjestag” vilket kan vara en indikation på att märket uppfattades som en person. Oavsett vem som skapat berättelsen om kvinnans stadier i livet, om hennes eventuella koppling till vrakplundrerskan Justina, så är det en högst intressant iakttagelse som visar på människans idérikedom, behovet att tolka och skapa förståelse för den materialitet som omger henne.

Berättelserna ger sjömärket en kvinnas liv och kropp. Det berättas även om en kärleksaffär samt en historia om att Saltskärs käring var så gammal och trött att hon brukade sätta sig ned på det kummel som står intill. Men käringen är, trots sin ålder, blixtsnabb. Ingen har någonsin sett henne sitta ned (Johansson 1997: 45ff).

Att båken och området runtomkring berört, och fortfarande berör, människor visar bland annat ritualen att sprida aska efter avlidna personer invid skäret.¹¹

Det är alltså inte bara genom berättelserna och den särpräglade materialiteten som Saltskär utgör en laddad plats. En annan rituell handling berättar Stellan Johansson om. Efter att ha rundat Saltskär på väg in mot Slottegapet tvingades han som barn att lyfta på mössan och bocka för sjömärket. Johansson berättar vidare: ”Jag skämdes, bocka för en stålkonstruktion med träklänning.”¹² Detta kan ses som en rituell handling. Det finns även andra namngivningar av sjömärket på Saltskär som inte fått något större genomslag. Ett exempel är Biskopen (Hartelius & Rydholm 1966: 233). Vad som ligger bakom detta epitet är oklart. Men kanske har det sin bakgrund i de schartauanska prästernas klädkod: helsvart. Varför sjömärket kallas käring finns det flera teorier om. Med största sannolikhet är det en kombination av konstruktionens utseende, traditionen att kalla vissa sjömärken för käringar samt berättelser som traderats i bygden som är bakgrunden till namngivningen. En bidragande orsak till tolkningen av märket som en käring kan vara att man associerat till de schartauanska bohuslänska kvinnorna, som i likhet med prästerna ofta klädde sig helt i svart. Från Mollösund finns en berättelse om en svartklädd kvinna som gick ombord på en nyinköpt engelsk kutter och försvann ned under däck. Ingen i besättningen hade sett kvinnan förut, och ingen kunde lokalisera henne ombord. Det visade sig att hon var ett varsel om att skeppet skulle gå förlorat (Schön 1983: 57). I en berättelse om Saltskärs båk är förlagan en lokal kvinnlig vrakplundrerska, Justina på Hornö. Hennes liv och ryktet om en hårdhänt framfart i vrakvikarna ute på Soten, kom alltså att transfereras över till sjömärket (Borgström 1987:25; Söderlund 2007: 53). I en tradition går Justina runt med en liten yxa i vrakvikarna. Yxan ska hon ha använt för att hugga av fingrar på ilandflutna sjömän för att komma åt deras guldringar. Här träder även en statlig tjänsteman in på scenen. Stellan Johansson berättar (Johansson 1997: 45):

Konstruktören till Väderöbods fyr, Nils Gustaf von Heidenstam, kom på besök. Han lyssnade på lotsarnas och fyrvaktarnas berättelser om sjörövare och om Justina på Hornö, påstådd vrakplundrerska. Därav inspirerades han till att konstruera ett mycket märkligt sjömärke, Saltskärs käring.

Det är svårt att bekräfta att en specifik person har stått som förebild till sjömärket. Hur som helst är det en synnerligen lyckad konstruktion, eftersom det inte kan förväxlas med något annat sjömärke utmed den svenska Skagerakkusten. Saltskärs käring har blivit den officiella symbolen för samhället Hamburgsund, och avbildas på klistermärken och skyltar.

Enligt en tradition har lokalakrafter haft betydelse för själva uppförandet av sjömärket på Saltskär. En lokal smed, August från Slottet, ska ha rest båken ute på Saltskär (Engdahl 2008: 63). Båken intresserade även en svensk kulturpersonlighet. August Strindberg seglade förbi 1890 och fångade sjömärket i en snabb skiss i sin dagbok.

9. Göteborgs-Posten 1984-11-19
10. Göteborgs-Posten 2003-11-12
11. E-post från Lars Sjölander 2013-02-19 (i författarens ägo).
12. Brev från Stellan Johansson 2012-01-17 (i författarens ägo).