Automatiseringen av telefonnäten

Telefonens tillkomst och utveckling

När automatiseringen av telefonnäten tog fart i början på 1920-talet kompletterades CB-apparaterna med en utanpå apparaten monterad fingerskiva. Med fingerskivan sänder abonnenten de strömimpulser som svarar mot siffrorna i det önskade numret och styr inställningen av de automatiska väljarna på stationen. LMEs första moderna fingerskiva konstruerades redan 1915.

Automatisering av telefonnäten kom under 1920-talet att få en alltmer dominerande betydelse och man fick behov av en telefonapparat med fingerskivan som integrerad del. LMEs apparatförsäljning, som under 1910-talet nått ett toppvärde av över 100 000 apparater per år.

År 1931 var LME emellertid färdig att marknadsföra den automattelefon i plastkåpa som inledde en ny epok. Denna apparat skilde sig från tidigare genom att både handmikrotelefon och apparatkåpa var utförda i härdplast, bakelit. Handmikrotelefonen vilade inte i en rörlig klyka som tidigare utan i ett fast säte i kåpan. Bakelitapparaten blev genast standard hos Televerket. Under 1930-talet utvecklades ett flertal apparater för olika abonnentbehov baserade på den nya bakelitapparaten och dess komponenter

LMEs nya kontors- och verkstadsanläggning i Midsommarkransen, Stockholm, togs i bruk 1940 och medförde nya resurser för det tekniska utvecklingsarbetet. En andra generation bakelitapparater med mjukare linjer och förbättrade transmissionsegenskaper fördes i marknaden 1947. Apparaterna hade en nykonstruerad mikrofon med god tonkurva, lägesoberoende, stabilitet och en känsligare hörtelefon. Även fingerskivan var en nykonstruktion med hålskiva i plast.