Behov av telefonapparater på offentliga platser uppstod tidigt. Därför konstruerades apparater för telefonering mot betalning av ett mynt. I Lars Magnus Ericssons första myntapparater, som kom i mitten på 1890-talet, signalerades inbetalningen akustiskt till telefonisten genom att myntet slog mot en klockklang av metall när det föll ned i apparaten. Snart infördes emellertid den sedan allmänt använda elektriska signaleringen. Den innebär att myntet vid inkassering påverkar en fjädrande vibrationskontakt som åstadkommer en följd av strömavbrott i mikrofonkretsen vilket hörs som ett rasslande ljud. Myntautomaten utfördes som en separat tillsats till en vanlig telefonapparat eller byggdes in.

Redan tidigt började Lars Magnus Ericsson konstruera och tillverka bärbara telefonapparater för civilt och militärt bruk. 1889 års apparat bestod av en trälåda som innehöll en komplett induktorapparat med batterier och handmikrotelefon. Den användes huvudsakligen för militärt bruk. De apparater som utvecklades på 1930-talet hade bakelittelefonens komponenter som utgångspunkt. Förutom mikrotelefonen ingick den nykonstruerade lilla induktorn. År 1936 togs steget till en helt modern och fältmässig universalapparat. Apparaten är mycket kompakt, väger fullt utrustad endast ca 4 kg och är bekväm att använda. Den utförs som LB-apparat, manuell eller automatisk CB-apparat och med möjlighet till tontelegrafering och andra specialfunktioner för fältbruk.