Människorna under den tidiga industrialismen, i 1800-talets socknar längs Säveån levde närmare naturen än vad vi gör idag. Vattnet i sjörna och ån var livsnödvändigt för dem men de hade samtidigt respekt för vad som kunde dölja sig under ytan. På Institutet för språk och folkminnen finns många uppteckningar från människor födda under 1800-talet som berättar om folktron kring olika vattenväsen och fiskelycka .

Man kan t.ex. läsa angående fiske att "då ekelövet är så stort som ett musöra, då leker mörten" eller "Då hägern flyger över sjön, är det fint fiskeväder" (Janne Andersson född 1844 i Skallsjö socken har berättat för Helmer Olsson som nedtecknat hans ord 1930). 

Flera uppteckningar berättar också om näcken eller strömgubben som han också kallas. Han spelade på sin fiol och kunde också lära ut konsten att spela men för det ville han ha något som belöning, gärna en bit kött eller en katt. Janne Andersson från Skallsjö socken har berättat "om man ville lära sig spela av necken, så skulle man ge honom en ramsvart katt. Fanns det ett enda vitt hårstrå, så tog necken inte till gott med honom". 

Emma Andersson i Hedefors, född 1851 i Lerum berättar "Så hände det en gång att det var en som kastade ett ben till necken. Nä tack, så necken, om du hade gett mig kött, skulle jag ha lärt dej att både spela och ställa, men nu ska du slippa!"(upptecknat av Helmer Olsson 1931).

Ibland drabbades den som fått lära sig spela av näcken av problem så att han inte kunde styra över sina fingrar. Emma Andersson berättar: "Det var en som hade lärt sig spela "tolftetakter" av necken, ,men han kunde inte stanna, utan de fick komma och skära av strängarna på fiolen".

Det finns också berättelser om havsfrun som visat sig för fiskare som lagt ut sin rev. Hon ska ha varit väldigt vacker att se på men om man gjorde något som hon inte gillade kunde det gå dåligt så båten förliste eller fiskelyckan uteblev.