Prisma Västra Götaland

Urbaniseringens politik

Ska hela Sverige leva eller ska bara delar av Sverige leva? Prismaredaktionen har bjudit in Andreas Öjehag vid Karlstads universitet att dela med sig av sina tankar kring den aktuella frågeställningen stad kontra landsbygd i globaliseringens och marknadskrafternas fotspår. Exemplen är från Värmland, men fenomenet är helt klart lika aktuellt i Västra Götaland.

För inte så länge sedan var den politiska parollen “Hela Sverige ska leva” mer eller mindre självklar. Idag är situationen annorlunda. För den som studerar hur samtida urban- och regional utveckling i Sverige bedrivs framstår det snarare som att parollen borde skrivas om till “Delar av Sverige ska leva”. I så gott som alla regionala utvecklingsstrategier, i nationella policys för konkurrenskraft och innovation samt i många andra sammanhang finns en sorts självklar urban utgångspunkt. Det är i urbana miljöer som vår framtid finns. Det är där de framgångsrika människorna ska och vill verka. Det är där konkurrenskraften produceras och det är där den hållbara livsstilen ska förverkligas. Utanför finns inte mycket att leva för. Landsbygden i allmänhet, och gamla industri- och skogsregioner i synnerhet, kan med självklar kaxighet pekas ut som “skräpytor” där förlorare som inte förstått att de borde flytta till närmsta stad klamrar sig fast vid föråldrade föreställningar om hur samhället fungerar.

Hur har vi hamnat här? I den forskargrupp jag tillhör har vi i flera olika sammanhang visat hur fenomen som urbanisering, globalisering och marknadisering allt mer kommit att framstå som naturkrafter. Det betyder bland annat att “det politiska” i sådana sammanhang har reducerats till att administrera och hantera fenomenen snarare än att styra dem. Dessutom är det vanligt att det politiska framstår som något negativt, problematiskt och bakåtsträvande ifall det arbetar mot “naturkrafterna”. Följaktligen benämns stora offentliga satsningar som syftar till att stärka urbana miljöer, som exempelvis Västlänken i Göteborg, för det mesta som investeringar. Skulle samma insatser gjorts för att rusta upp spår och stationer längs med inlandsbanan är sannolikheten stor att det skulle omskrivas och kritiseras som ett otidsenligt stöd.

Dessutom finns, mitt i denna “naturaliserade” föreställningsvärld, också en påtaglig förändring i synen på hur svenska regioner, kommuner och städer förväntas agera. De är idag huvudsakligen konkurrenter om människor och kapital i processer där tydliga vinnare och förlorare inte är en problematisk sidoeffekt, utan snarast ett nödvändigt smörjmedel för den tänkta jakten på nationell konkurrenskraft. Enkelt uttryckt är det inte Sveriges problem att kommuner som Filipstad, Grums eller Munkfors gång på gång hamnar i botten av olika rankingar om livskvalitet. Det är kommunernas egna problem. Det är de själva som måste ta sig i kragen och bli mer konkurrenskraftiga. Någonstans här börjar det bli farligt tror jag. Vad händer med människor som bokstavligen talat sett samhället monteras ned framför deras ögon de senaste årtiondena, men vars frustration och ilska inte erkänns som politiskt motiverad? De lever i de enda egentliga no-go zonerna i Sverige. Här verkar inte polisen. Inte sjukvården. Inte apoteken. Att fortsätta besvara deras politiska frustration med hänvisning till icke-politiska naturkrafter tror jag är att kratta manegen för en svensk Donald Trump.

Andreas Öjehag
universitetslektor i statsvetenskap vid Karlstad universitet

 

Klicka här för fler berättelser på temat Land och Stad

Läs mer

Sommarens maritima äventyr

Ringön – stadsutveckling som balanskonst

Kan en hållbar stad vara både tät och grön?