Valhallabadet, HEDEN 34:20
Offentliga bad i Göteborg har sedan 1800-talet haft en särskild be¬tydelse. Redan på 1930-talet fanns planer på att kombinera med¬borgarhus, sport och mässa i samma byggnad. Valhallabadet invig¬des 1957 tillgängligt för alla. Det var det första riktigt demokratiska badet utan klassindelning. Här erbjöds både simundervisning och motionssimning men också bad för att bli ren samt solbad. Sim¬hallen placerades på Heden nära mässan och Liseberg och inte så långt från Ulleviarenan som planerades ungefär samtidigt.
Nya tekniska lösningar togs fram för att omklädningsrum, dusch¬rum och liknande ytor skulle fungera bättre. Formgivarna tänkte också på barnen, till exempel tog de fram extra små toalettsitsar. Valhallabadet hade ett utomhusbad ända fram till 1980-talet. Först då byggdes en 50-meters bassäng inomhus.
Redan från början var Valhalla en plats för avkoppling med en vack¬er miljö. Konsten hade en central roll i folkhemmets offentliga mil¬jöer och Wedels mosaiker i simhallen och Kaasinens dekorerade kakel i Romerska badet beställdes så att även de estetiska sinnena skulle få sitt. Valhalla är inte bara ett sportpalats, utan en viktig mö¬tesplats och en ikon med sitt ursprung i det moderna Göteborg.
Sanja Peter, Sandra Eyton, Ylva Berglund
Varvskranar vid före detta Götaverken i Lundbyvass
Kranarna på Götaverken är mycket betydelsefulla kulturhistoriska värdebärare i det som tidigare var en varvsmiljö. De förstärker och förtydligar områdets och Göteborgs industrikaraktär, samtidigt som de bär egna värden.
Varvskranar har i snart 100 år varit klassiska siluetter över varvsområdena med ett stort symbolvärde för Göteborg. De är en del av stadens identitet och en viktig del av stadens landskapsbild.
Av stadens tidigare över 200 hamn- och varvskranar återstår idag bara en handfull. Kranarna på Götaverken är den enda gruppen stora varvskranar som är kvar i centrala Göteborg. I området finns kvar sex stycken. En docka med två kranar forslades bort 2016.
Den äldsta portalsvängkranen är från 1947 (nummer 24) konstruerad av AB Landsverk. De övriga är från 1960- och 1970-talen och tillverkade i Tyskland, Finland eller Holland. Omflyttning av kranar mellan varven har skett främst i samband med varvens nedläggning.
Tidens rörelse - Proggen i Göteborg
Immateriellt kulturarv, Progg, Göteborg, Sprängkullen
Det är något speciellt med Göteborg och musiklivets historia i staden. Musiklivet spirade under 1970-talet i de områden i staden som var under omvandling och där unga kunde skaffa sig alternativa boenden till rimliga priser. I slutet av 1960-talet bildades de första grupperna inom Proggen, Det var en musikrörelse som organiserades genom ett stort antal lokala ideella föreningar ute i landet, i så kallade musikforum.
Göteborgs Stadsmuseum
Göteborgs Stadsmuseum
1968-1976
Sanja Peter
Hästskosömfabriken, vy från Åvägen norrifrån.
gårda, göteborg, mölndalsån
Vy över Hästskosömfabriken från Åvägen norrifrån. Foto: Björn Knutson.
Björn Knutson
Björn Knutson
Valhallagatan, vy norrut över Mölndalsån och Åvägen.
gårda, göteborg, mölndalsån
Vy från Valhallagatan norrut över Mölndalsån och Åvägen. Foto: Björn Knutson.
Björn Knutson
Björn Knutson
Fotografi.
Kamgarnsspinneriets disponentbostad.
gårda, göteborg, mölndalsån
F. d. disponentbostaden vid Göteborgs kamgarnsspinneri. Foto: Björn Knutson.
Björn Knutson
Björn Knutson
Fotografi.
Göteborgs Remfabrik
gårda, göteborg, mölndalsån
Denna fabrik, ursprungligen inrymd i en träbyggnad, för vävning av drivremmar anlades 1891. De första åren skedde "Remmas" tillverkning med ångdrift där kraften överfördes till maskinerna med remmar från ett transmissionssystem. Efter att fabriken brunnit ned 1900 uppfördes omgående en tegelbyggnad. Läget vid Mölndalsån gjorde det lättare att driva ångmaskinen eftersom kol till denna därmed lätt kunde fraktas. Transporter till fabriken, av bl.a. bomull, skedde också med lastbil från Packhuskajen. Remmarna tillverkades av bomull, kamelhår och under världskrigen av papper.
Fabriken hade inte endast svenska kunder utan fabrikens produkter gick också på export bl.a. till Nederländerna och Tyskland. Fabriken drevs med ånga tills 1916 då elektricitet ersatte ångan. Från elektrifieringen finns en transformator för tio kilovolts ström bevarad, transformatorrummet var på ångdriftens tid pannrum. Fabriken hade under hela sin existens endast två disponenter, den siste bodde i en numera riven villa bredvid fabriken. Arbetsstyrkan vid fabriken uppgick som mest till ett femtiotal personer, varav tre tjänstemän. Sammanhållningen på fabriken var stark och många arbetade där länge. Arbetsmiljön var bullrig och dammig men fabriken var förskonad från allvarliga olyckor.
Fabrikens lönsamhet varierade. Under 1900-talets två första årtionden växte produktionen och fabriksbyggnaden byggdes till. I mitten och slutet av 1930-talet var lönsamheten dålig men den förbättrades under andra världskriget. Efter kriget utvecklades nya transmissionssystem för elmotorer och fabriken övergick till att tillverka transportband. Med början på 1960-talet utsattes produktionen dessutom för konkurrens från utlandet bl.a. i form av plastprodukter och terylenband. De sista åren var maskinparken dessutom föråldrad, de nyaste maskinerna var tillverkade på 1930-talet. Mot slutet hade fabriken endast åtta anställda.
Fabriken lades ned 1977 och följande år köpte Göteborgs kommun byggnaden inför ett planerat trafikledsbygge. Hade dessa planer blivit verklighet skulle byggnaden ha rivits men genom en ideell förenings ansträngningar räddades byggnaden. År 1984 blev denna och maskinparken byggnadsminne. I byggnadsminnesförklaringen angavs att fabriken hade ett ”mycket högt kulturhistoriskt värde” eftersom den var ett välbevarat och typiskt exempel på en textilarbetsplats från början av 1900-talet samt visade industrins utveckling vid Mölndalsån.
Sedan 1979 driver föreningen fabriken som ett arbetslivsmuseum. När fabriken blev ett museum förvånades f. d. anställda, många hade nog svårt att tänka sig industrimiljöer som kulturarv. År 2012 utsågs fabriken till Årets industriminne. Föreningen tillverkar med maskinerna textila produkter som den säljer. På detta sätt hålls maskinerna, av vilka vissa kommer från andra industrier, i kördugligt skick och yrkeskunskaper från den mekaniska vävnadsindustrin hålls levande. Därigenom bevaras ett viktigt kulturarv.
Text: Björn Knutson, fil. kand. i historia, 2016
______________________________________________________________________________________________________________
Litteratur:
Birgersson, Lisbeth & Wrigglesworth, Trad, Göteborgs remfabrik. Kulturhistorisk dokumentation inför byggnadsminnesförklaring nr. 28, Göteborg 1983.
Bjerrome, Katrin & Sjölin, Mats (red.), Röster från Remfabriken, Göteborg 2003.
Björn Knutson
Björn Knutson
Tomtens torn på Gårda.
gårda, göteborg, mölndalsån
Tomtens torn på Gårda. Foto: Björn Knutson.
Björn Knutson
Björn Knutson
KARLAVAGNSPLATSEN
Industrisamhällets kulturarv under förändring
KARLAVAGNSPLATSEN, LINDHOLMEN, GÖTEBORG
Kulturmiljö
Platsen där Karlatornet planeras var landsbygd fram till 1940-talet när en stadsplan togs fram. I anslutning till hamn och varv växte industri- och verkstadsbebyggelse fram med koppling till hamnen och till bra transportvägar. Här har bland annat funnits säckväveri, gjuteri, kokslager och kontor. Kvarteret är idag brokigt med både småskalig och storskalig bebyggelse. I den postindustriella eran har nu andra verksamheter etablerats. Miljön har idag en karaktär av ”Brownfield”, övergivet industriområde där alternativa eller resurssvaga verksamheter kan etableras. Idag finns verksamheter med koppling till utbildning, kulturella och kreativa näringar som produktionsbolag, filmstudio, musikklubb vid sidan av bland annat ungkarlshotell och träningscenter.
Sociala och ekonomiska värden
Utifrån ett socialt och ekonomiskt perspektiv har flera viktiga värden som finns i området blivit tydliga. Det gäller den tillåtande och alternativa atmosfären, bebyggelsens praktiska funktioner, samarbeten och närverk, låga hyror och det geografiska läget som innebär goda kommunikationer och bra kundunderlag.
Vad händer med platsen nu när den omvandlas? Det återstår att se.
Göteborgs stadsmuseum, Kulturmiljöenheten, Urbanum, Just nu i stan
2016
Maja Lindman och Sanja Peter
#1570, #1753
GASKLOCKAN
Industrisamhällets kulturarv under förändring
GASKLOCKAN FD GASVERKET, GULLBERGSVASS, GÖTEBORG
Gasklockan är en torrgasbehållare. Den består av en bottenvåning av betong, 3 meter invändig höjd, samt en cylinderformad överdel i 5 mm plåt. Gasklockan har formen av en regelbunden 20-hörning där stommen utgörs av vertikala ståndare och däremellan insatta plåtar. Inuti plåtcylindern rörde sig en skiva som vilade på gasen. Skivan är försedd med styranordningar. Högst upp vid takfoten sitter ett band av fönster. Gasklockan är cirka 80 meter hög och innehåller ett stort cylinderformat rum som får sitt dagsljus genom en rad fönster uppe vid taket.
Gasklockan, Gasbehållare 1, uppfördes 1932-1933 och ersatte då ett flertal uttjänta gasklockor på Gullbergsvass. Den levererades av Maschinenfabrik Augsburg-Nurnberg, MAN, i Mainz med Götaverken som underleverantör. Då den byggdes var den Göteborgs högsta byggnad. Principen för denna typ av gasklockor utvecklades 1915 av MAN.
På tomten stod fram till 1995 även en mindre gasklocka. Den var en våtgasklocka byggd 1918, 50 meter i diameter och ungefär hälften så hög som Gasbehållare 1.
Gasklockan planeras att rivas under 2016.
Göteborgs stadsmuseum, Kulturmiljöenheten, Urbanum, Just nu i stan
Sanja Peter och Kristian Jonsson
Göteborgs stadsmuseum
#1570, #1755
svenska
Bostadsområdet Västra Torpa
I Västra Torpa i östra Göteborg prövades 1940-talets bostadssociala och arkitektoniska idéer i stor skala. Den allmännyttiga bebyggelsen i Västra Torpa blev förebild för många senare utbyggda bostadsområden. Området anses har stora miljömässiga kvaliteter, och utgör idag ett område av riksintresse för kulturmiljövården.
Bebyggelsen i området är lågmäld och består av flerbostadshus i tre våningar. Vissa av dem har fasader klädda i tegel, och vissa har putsade fasader. Längorna är placerade i öst-västlig riktning, tillsammans bildar de sett från ovan en cirkel. I cirkelns mitt öppnar sig ett stort grönområde.
Västarvet
Västarvet
1946-1948
FRIHAMNEN
Industrisamhällets kulturarv under förändring
FRIHAMNEN, LUNDBYVASSEN, GÖTEBORG
Vad är viktigast att bevara för att kunna berätta 1900-talets
historia? Kulturmiljöenheten har granskat och följt
planeringsprocessen i Frihamen - en megahamn från
1923 som ska bli en ny central stadsdel.
Frihamnens utveckling ska ta avstamp i det befintliga
genom att behålla hamnbassängerna, värna det industriella
arvet och utveckla existerande byggnader.
Spåren av hamnverksamheten ska vittna om Göteborgs
identitet som nittonhundratalets hamnstad nummer
ett.
Göteborgs stadsmuseum, Kulturmiljöenheten, Urbanum, Just nu i stan
foto och text 2015: Sanja Peter
arkivfoto: Göteborgs stadsmuseum
#1753, #1755
svenska