Behandling på Stora Ekeberg

Till en början fanns det inte så värst mycket behandling att erbjuda mot tuberkulossjukdomen. Mest framgångsrika var kanske de många förebyggande åtgärderna, som efterhand utvecklades genom dispensärernas arbete och genom folkupplysning, vaccinationer och massundersökningar med skärbild.

Till de redan sjuka kunde man endast erbjuda åtgärder, som syftade till att stärka deras allmäntillstånd: god och riktig näring, frisk luft och en bättre bostadshygien än vad man i många fall hade hemma.

Först i mitten av 1940-talet skedde ett medicinskt genombrott för första gången på tbc-bakterien. Från mitten av 1950-talet visade det sig att lungtuberkulosen är en sjukdom som kan behandlas och botas med stor effektivitet. När lungsjukdomen vållande vätskeutgjutningar punkterades lungsäcken och vätskan sögs ut för att underlätta andningen. Varhärdar i lungor eller lymfkörtlar kunde man också behandla kirurgiskt.

Forlanini-behandlingen, som gick ut på att att fylla lungsäcken med kvävgas, luft eller syrgas, för att på så vis åstadkomma en sammantryckning av den sjuka lungan, fick under många år en utbredd användning. 1918 utfördes på Stora Ekeberg 55 Forlanini-behandlingar, 1928 rapporterades 292. Ett årtionde senare var man upp i 1038 och kulmen nåddes 1948 med 3 447 sådana behandlingar.

Under 1930-talet utvidgades ingreppen att också omfatta thoracoscopier med adherensavbränning, anläggningen av oleothorax (ingjutning av olja i brösthålan). De första fallen av thoracoplastik (borttagning av revben) rapporterades denna period utförda på skaraborgspatienter men på andra lasarett.  

Under 1950-talet blev det än mer vanligt med lungkirurgiska ingrepp, och patienterna sändes för detta till lasaretten i Örebro men också till Värnamo och Lidköping.

I slutet på 1940-talet kom också streptomycin och INH, senare ytterligare andra verksamma antibiotika. Den farmakologiska behandlingen tillsammans med ökad anal thoraxkirurgiska ingrepp innebar att kollapsbehandlingarna blev allt färre, och 1966 gavs endast ett hundratal behandlingar till 25 patienter.

Under sanatoriets första år vårdades 333 patienter. Av dessa avled 32. Tio år senare var patientantalet exakt detsamma, men det året rapporterades 72 dödsfall. Det var först mot slutet av 1940-talet som såväl antal patienter som antal avlidna påtagligen minskade. Detta visade att sjukdomen började bemästras genom vidtagna medicinska åtgärder. År 1958 avled 13 patienter och år 1966 var antalet avlidna 11.