Hemmagjord lingonsylt smakar ju så mycket godare än köpesylt. Det är något speciellt och tillfredställande av att ha varit ute i skogen och plocka bären själv. Om man syltar bären direkt eller fryser in dom spelar ingen roll, det är mycket godare än att gå till affären och köpa färdig sylt. Likaså med blåbär. En nygräddad smulpaj med egenplockade blåbär är ju svårslaget en ruskig höstdag.

Användandet av vilda bär nämns extremt sällan i det skriftliga materialet genom historien. Vilket leder till slutsatsen att man inte åt det på medeltiden. Dock har arkeobotaniska studier på senare år konstaterat att människor i de medeltida städerna åt mycket bär, genom att kolla i gammal skit. Men varför skrev man inte ned det i till exempel de receptböcker som finns bevarade? En teori är att bärplockning sammankopplades med de lägre stående i samhället. Fattiga kunde plocka bär i skogen för att sedan sälja i staden och tjäna lite pengar.

Bärplockning i Skövde

Karta över det område som troligen kallades Krösasköve på 1800-talet i Hjo socken. 

Lingon har varit Sveriges viktigaste vilda bär. Under 1800-talet var potatis och lingon stapelföda för många människor, då i form av lingonmos som var en osötad kokt röra utan tillsatser. Precis som under medeltiden var bärplockning inget en riktig karl sysslade med, vilket går att se i Nordiska museets frågelistor från slutet av 1800-talet. Det var mest kvinnor och barn eller obesuttna torpare och backstugsittare som plockade. På Hökensås fanns ett kluster med backstugor som kallades Krösaskövde efter deras boendes syssla. Vid sekelskiftet 1900 var lingon en viktig exportvara till bl.a. Tyskland tack var järnvägens expansion. Bären plockades på hyggen i bl.a. Risveden, transporterades till fots så de inte mosades som de lätt gjordes vid transport med häst. De köptes upp på torget i Alingsås för att sedan transporteras till Göteborg med tåget. Lingon gav ibland 2–4 gånger bättre betalt än blåbär. Järnvägen gjorde att bären ökade i värde då de kunde transporteras billigt långa sträckor. Under 1800-talet skedde laga skifte i landskapet vilket delade upp de äldre bystrukturerna och gav jordbrukaren större kontroll över den egna marken. Markägare såg nu värdet i bären och försökte under början av 1900-talet att få allmän bärplockning förbjuden eller att markägarna hade rätt att hägna in sina bär. Lagförslaget föll i riksdagen, antagligen på grund av fattigdomen på landsbygden tillsammans med försörjningsproblem under första världskriget.

Lingonen innehåller bensoesyra som är ett naturligt konserveringsmedel vilket gör dom lättare att bevara för framtiden än blåbär. När sockret gör intåg i gemenemans hushåll under 1900-talet ökar även konsumtionen av blåbär.

Precis som många andra sysslor som förr tillhörde vardagen och var nödvändiga för överlevnaden tillhör bärplockningen idag rekreation och friluftsliv. Bärställena kan vara något som man håller inom familjen, ofta förs kunskapen vidare mellan generationerna då äldre tar med sina barnbarn ut i skogen. En naturupplevelse som dessutom bringar hem ekologiska bär rikta på vitaminer och antioxidanter. Blev det inga bär i korgen får man i alla fall motion över stock och sten och kanske en kopp kaffe på en stubbe.

Bärplockning i Skövde

En grupp kvinnor som bodde på torp under Aspö gård vid Skövde, med flaskor och korgar som de plockat lingon i på Billingen. Källa: Västergötlands museum, digitaltmuseum.se