Hamn i solnedgång

Sommaren året därpå så jobbade jag på ett varv i Hamburg. De var väldigt tillmötesgående, jag roterade mellan olika avdelningar. En period satt jag i maskin, där man monterade maskiner. Jag minns ännu hur jag en dag satt i vevhuset på en ännu icke färdig motor och diskuterade med en tysk om kriget på min dåliga tyska. På varvet jag var hade man byggt ubåtar under kriget, men nu var det nyproduktion av lastfartyg som gällde.

På grannvarvet byggde man då det som kallades världens största lastfartyg. Det var greken Onassis rederi, och fartyget döptes till Tina Onassis efter hans fru. (Onassis var en entreprenör, som efter att ha blivit dollarmiljonär på handel med råtobak gav sig in i fartygsbranschen, reds. anm.) Fartygets sjösättning var väldigt omskriven. Jag var där och tittade på den, tillsammans med en massa andra människor. Därför att fartyget var 260 meter som jag minns det, och det låg 300 meter öppet vatten framför stapelbädden som fartyget låg på. Man undrade ju hur man skulle kunna manövrera fartyget så att hon inte gick in i kajen på den motsatta sidan. Men stapelavlöpningen gick bra. Aktern gick i vattnet först, och ett koppel bogserbåtar drog henne så att hon inte gick rakt ut, utan svängde mot det öppna havet.

Sjömanslivet är nog väldigt annorlunda idag mot var det var då. Det var så himla mycket sociala klasskillnader, som jag tror var kvar på sjön längre än på land. Men det är kul att ha varit med om det.