LASSE I BERGET - TJUVJÄGAREN

Foto från 1905 av Karl Andersson

Inga insjuknade och kort därpå, i juni 1908, dog hon. Lasse verkade oberörd, men efter en tid grävde han upp hennes vackraste blomma och planterade den på graven. Hon hade länge känt att hennes hälsotillstånd inte varit det bästa, men hon hade hållit levnadsmodet uppe. Det var många vänliga människor i Husaby som besökte Inga under hennes sista sjukdom. De tog mat och dryck med sig och försökte på alla sätt göra hennes tillvaro därinne i bergkammaren så dräglig som möjligt. Bister och otillgänglig satt Lasse på sin stol och tog emot besökande. Till slut insåg man nödvändigheten med att ta Inga från det kalla, fuktiga berget och strax därefter dog hon.

Lasse tyckes åtminstone till det yttre oberörd av dödsfallet, men så hörde inte känsloutbrott till hans vanor. Han gav Inga den begravning som hon önskade och han lyssnade förstrött och frånvarande på prästens tal, som gömde många dolda anklagelser mot Lasse.

Nu var Lasse ensam i sin bostad, nu fick han styra och ställa utan att någon vänlig kvinnohand rubbade hans verktyg och redskap eller störde hans funderingar. Varje morgon i soluppgången tog han sin bössa och gick ut på jakt. När vädret inte passade satt han hemma och tillverkade korgar, verkliga konstverk som återfanns på nästan varje bondgård runt om i bygden.

Utan synbar motvilja tog han emot besök åtminstone gamla vänner. För att trygga mottagande medförde de alltid en brännvinsskvätt för att pigga upp gubben.