Vid den här tiden var vår robotdurk fortfarande tom, vi använde den som biosalong ombord på Halland. Under sommaren, efter att vi varit i Kiel, så gick vi målfartyg åt Småland, som hade robotar. (Småland hade inte heller fått sjömålsrobot 08 under sommaren -58. Det kan vara den äldre sjörobot 315 som åsyftas här, reds. anm.) Det ögonblicket glömmer jag aldrig. Det var lugnt på havet, lite mulet, och alldeles tyst. Vi ser ingenting längs med horisonten, Småland låg bortom vårt synfält. Och så bara kommer roboten från ingenstans, borta vid horisonten. Den kom farande så jävla fort. Sen hade den någon detonator, så när den kom ovanför vår båt så stack den rätt i luften, och sen vecklades en fallskärm ut. Det är ett ganska spännande minne.

Under min tid på Halland hade vi bara ett fullfartsprov en enda gång. Då varvade propelleraxlarna 370 varv per minut, vilket gav en hastighet på 37 knop. När du står på Smålands akter och tittar ner, då har du 3-4 meter ner till vattenytan. När vi körde i den farten så grävde den ned sig så att stjärtvågen var dubbelt så hög, om du kan föreställa dig det. Jag hade vakten då, och styrbords propeller fick varmgång. Jag var i aktra maskinrummet, som styr barbords propeller. Och styrbords propeller gick rakt igenom vårt maskinrum. Den gick ut genom någonting som kallades för recessen. Där kunde du klättra rätt högt upp, så var det som ett schakt ned till platsen där propelleraxeln gick ut. Det var där vi hade fått varmgång. Då, förstår du, fick jag det fina uppdraget att klättra ned i recessen under full gång. Då hade jag en stor, fast nyckel, och mitt uppdrag var att lätta på en packning nere i recessen. Så där fick jag stå, i röken som bildades, och med den 40-50 centimeter grova axeln som snurrade bredvid mig, och lätta lite på packningarna så att man i princip släppte in lite vatten på den. Det vattnet kan man ju länsa ut sen där propellern går ut, och så får man en kylande verkan. Det var ett spännande ögonblick faktiskt. Det glömmer jag inte. Det är ju just för att det är så stora påfrestningar som man inte kör i de hastigheterna, utan man hade en högsta marschfart på kanske 28 knop.

Fram tills nu hade vi främst varit på Östersjön, men framåt höstkanten skulle vi ut till Bohuslän. Vi gick tillsammans med Småland, och var på väg till Arendal i Norge. På vägen så stannade vi vid någon bergvägg, där vi hade det tvivelaktiga nöjet att hänga på det där jädra kamouflagenätet. När vi hade jobbat färdigt med det, och var helt utslitna, då skulle nätet bort, då skulle vi iväg igen. Sen följde den värsta resan jag varit med om. Det här var som sagt på hösten, och vi råkade ut för en riktig jäkla västkuststorm. Jag jobbade på nere i maskin, och vi gick inte speciellt fort, men som grejerna skakade och riste så trodde jag knappt att grejerna skulle hålla. Under de förhållandena var vi förbjudna att gå upp på däck, man kunde ju bli nerspolad i havet. Men jag kunde inte låta bli, så jag smög upp på ett ställe där jag kunde kika ut lite grand. Då såg jag Småland gå framför oss. Du kan ju tänka dig när ett fartyg av Smålands storlek nästan försvann av vågorna. Man såg bara topplanternan. Det var rätt häftigt.

När vi sen skulle gå hem från Norge så var det betydligt lugnare vatten. Då hade vi skjutningar mot bogserade flygmål. Under den här övningen så jobbade jag i maskin, och så gick jag upp för att ta lite luft. Då klättrar man upp i en särskild anordning som kallas för cap. När jag var i den där cap:en hade de gett skjutvarning, men den hördes inte där inne. Så jag gick ut på däck, på aktersidan. Det var en riktigt fin dag. Så helt plötsligt svänger 12 cm kanonen ut och skjuter iväg en riktig salut. Det var sånt stort tryck att jag slogs omkull på däcket. Jag tappade hörseln på vänsterörat också och fick gå till sjukan. Men den kom tillbaka sen så småningom. Det var en sån jäkla kraft i de där kanonerna, och jag var för nära och oförberedd. De hade ju varnat, och jag skulle inte varit där ute på däck. Men jag hade inte hört varningen.

Efter detta så var mitt år avslutat, och jag gick upp till amiralitetshuset på Skeppsholmen i Stockholm för att lämna in mina grejer och hämta ut min lilla slutlön. Efter värnplikten så jobbade jag som bilmekaniker, som bilförsäljare och senare även som egenföretagare i bilbranschen. Och jag har tänkt ganska många gånger att jag aldrig haft ett så stort ansvar som jag hade när jag stod vid manövern på Halland. 20 år gammal du vet, tänk dig själv. Vilket ansvar för såna killar.