Hugga i småbrott

Den bohuslänska granitindustrin

Stenhuggare som hugger och lägger upp gatsten på Otterön, Tanums kommun, år 1902. Fotograf: Erik Almqvist. Källa: Bohusläns museum, S14UM Fotosamlingen.

Den bohuslänska granitindustrin

Stenhuggare i ett småbrottsområde på Smögen, Sotenäs kommun, år 1924. Arbetet utfördes året om. Ett väderskydd ligger i framkant av bilden, som kunde hjälpa något mot väder och vind. Fotograf: Dan Samuelsson. Källa: Bohusläns museum, S14UM Fotosamlingen.

Den första fasen av stenhuggning för avsalu sker i så kallade småbrott. Med småbrott menas att produkten tillverkades på samma plats som stenen bröts ur berget. Det var en hantverksmässig arbetsform som krävde relativt lite resurser: stenhuggare, verktyg och berg av god kvalitet. 

Det går naturliga sprickbildningar i graniten, den är även uppbyggd i flera tjocka skikt. Detta medför att berget naturligt spricker både horisontellt och vertikalt. Däremot låg mycket kunskap i att kunna ”läsa” berget och dessa sprickbildningar och förstå hur det kunde brytas. Berget klövs genom att det slogs rader av kilhål med hacka, eller senare mer användarvänlig pik- eller spetsmejsel. I hålen placerades bred- eller rundkilar, och ibland även bleck, som slogs på för att få berget att spricka längs med den utsatta raden ned till botten. Sprickverkan kunde förstärkas med en rits som drogs mellan kilarna. Som alternativ eller komplement till att kila loss berget kunde även borr och krut användas.  

När stenblocket var frigjort fortsatte handarbetet. Blocket delades i mindre hanterbara ämnen, denna klyvning gick till på i stort sätt samma vis som uttaget ur berget, frånsett vid gatstenstillverkning. Där slogs en rits fram med mejsel och hammare, sedan bearbetades ritsen med hammaren till ämnet sprack. Sist putsades gatstensämnena med hammare och mejsel till färdig storlek. Stenhuggarens arbetsplats bestod ofta av en upp och nervänd tunna, ibland bakom ett enkelt vindskydd, ute på hällberget.