När slättfolket började utnyttja bergens skogar tog man fram virket till närmaste slag, där det störtades ut över branten. Slaget kännetecknades av att det skulle medge att virket föll eller gled ända ned utan att fastna på vägen. I en lantmäterihandling från 1700-talet finns dokumenterat att varje gård eller skifteslag hade sitt slag, eller som det även kallades flåg eller kast. Namn som Brittas, Bergkvists, Morfars, Bocka- eller Röda slaget lever kvar. Nedanför slaget var ofta en ’tummelplats’ avstyckad som allmänning. I slagen förstördes mycket timmer, varför man i senare tid på några stäl­len övergick till s k trillrännor (nedan). Efter 1830, då virket blev prisbelagt, skulle det transporteras till godkänd klev.

Före 1860 finns inga uppgifter om väganläggningar för virkestransport. Det var transportörens ensak att med kälkar, drögar och klövjning söka sig fram med förnödenheter till torpet eller med virke till närmaste öppna klev. 

I början av 1870-talet fanns endast "några få kortare, knappt körbara vägar". Men nu började anläggning av ett vägnät, som till en början var enkelt tilljämnad mark, som främst drogs över lättarbetade mossar. Drygt fyra mil "vägar", byggdes för transporter till bevakade klevar. Efter hand började man ersätta de enkla släp- och klövjevägarna med fastmarksvägar för hjuldon för att förbinda torpen med omvärlden. 

För tyngre transporter var tjäle en förutsättning. Beroendet av vinterföre belyses av att av tjugotvå registrerade avverkningssäsonger under senare 1800-talet, hade tolv så dåliga vinterförhållanden att virke blev kvar i skogen eller att körning över huvud taget inte kunde ske. Dessutom fick fastmarksvägarna normalt endast användas vid släd­före, då underhållet annars skulle bli för dyrbart. 

Redan 1892 föreslogs att en linbana skulle byggas på Halleberg ner till järnvägen i Lilleskogsdalen för att ersätta hästtransporten utför den branta Björndals klev. Den kom dock till stånd först 1921 till en kostnad av 50 558 kronor. Med sextio meters fallhöjd på åttio meters längd behövdes ingen maskinkraft. Den fungerade aldrig tillfredsställande. Det var främst det manuella bromssystemet som inte höll. Fundamenten finns kvar uppe på bergkanten. 

Det var i stället bränntorvsbehovet under första världskriget, som 1917 löste en del av klevtransportproblemet och uttransporten från centrala Hunneberg, med tillkomsten av tretton kilometer torv- och skogsjärnväg med ångmaskindriven linbana ned till järnvägen.