Det var inte bara strängt förbjudet att lyssna på utländska radiosändningar utan det var även förbjudet för privatpersoner att bygga radioapparater.[1] I början av 1930-talet insåg Joseph Goebbels Riksministerium för Folkupplysning och Propaganda att hela Tyskland kunde höra radioutsändningar på lång och mellanvågsbandet. Men bristen på radioamatörer förhindrade en snabb spridning av radion och gjorde att det var få som intresserade sig för denna nya teknik. Att lansera en ny teknik på bred front med sannolika barnsjukdomar skulle även kräva ett brett nätverk av utbildade reparatörer. En radio som var billig, tekniskt okomplicerad och som endast kunde snappa upp godkända radiostationer behövde produceras om radion skulle få någon större spridning.[2]

Radiomottagaren (gemenskapsmottagaren) som presenterades på en radioutställning i Berlin 1933 kunde säljas för 76 RM. Det var ungefär hälften av vad en normal billig radio kostade. En förbättrad version släpptes på marknaden 1939 med beteckningen VE301 Dyn för 65 RM. Dyn stod för elektrodynamisk högtalare och hade en svastika på bägge sidorna om stationsväljaren som bara indikerade tyska stationer.

Året innan hade en mindre apparat kommit ut på marknaden till ett pris av 35 RM. Den lanserades även som andraradio för till exempel köket. Det var denna radiomottagare som fick smeknamnet ”Goebbels-Schnauze” – Goebbels käft.[3] Hela Tyskland kunde höra ”Führern” och folkmottagaren blev nationalsocialisternas viktigaste propagandainstrument.

_____________________________________________