Iskarlar kallades de yrkesmän som under vintern sågade upp stora isblock ca. 50x60 cm. Tjockleken var den frusna sjöns naturliga tjocklek men ca. 20 cm. var lämpligt. Arbetet var tungt och kallt  I första hand togs isen upp (eller skördades som man sa) i närbelägna sjöar, för att så långt möjligt använda sig av korta avstånd till lagring och framförallt till distribution. Var det dåliga vintrar i närområdet fick isen hämtas längre norrut. Isen förvarades i s.k. dösar. De bestod av ett enklare träskjul men med ett tjockt lager av isolering på alla sidor som nästan uteslutande bestod av sågspån men även av halm. På detta sätt kunde isen förvaras minst i ett år.

De verktyg som användes var isbill, ishacka, istång och inte minst de en och halv meter långa issågar, som var det viktigaste verktyget. Med åren omkring 1930 ersattes handsågen med motordrivna cirkelsågar, lastbil ersatte hästen och skördandet av is blev mer effektivt. 

Isen i varierande storlek såldes sedan under sommaren, i många fall till de familjer som ägde ett isskåp. Isskåp fanns på företag, hotell och restauranger och i bättre hem fram till 1950-talet när de första kylskåpen och frysboxar började tillverkas.

Den svenske uppfinnaren Baltzar von Platen (1898-1984) manifesterade köldprinciperna i användbara kylskåp på 1920-talet, (det är inte samma Baltzar von Platen 1766-1829 som byggde Göta kanal).

Isen blir så kall som luften är, dvs riktigt kalla vinterperioder kunde isen bli flera grader under noll. När man förvarar isen i ett isolerat rum blir hela rummet kallt. Många gårdar hade sina egna mindre isdösar

Där kunde man således knacka loss isbitar till hushållet åtminstone hela sommaren. Därefter fanns bara sågspånen kvar. På gårdarna användes ofta halm, som man hade gott om. Sådana gamla märkliga lämningar med sågspån eller halm på golvet finns nog lite här och var, utan att man inser innebörden.

På gården kunde man sedan alltid till exempel tillverka glass i en glassmaskin. Den bestod av en omrörare med en behållare i mitten där man placerade is och salt. En sådan köldblandning kunde bli gott och väl under minus 20 grader, och omrörningen, som man måste veva uppåt en halv timme, fördelade temperaturen så att den omgivande glassmassan frös som den skulle.

Många gånger var det samma företag som tog upp isen som sedan under de varma månaderna använde sin egen personal, vinterns iskarlar, till att  köra ut och leverera isen till privatpersoner, företag och andra som önskade kyla sina matvaror.

Men det kunde även vara andra fraktföretag som levererade is. Fiskaffärer, mejerier, lantbruk, restauranger och hotell var storförbrukare av is. Grand Hotell i Stockholm använde under 1950-talet upp till 2 ton is dagligen i sin verksamhet.

Iskarlar eller isutkörare använde först häst och vagn för att frakta isen, ibland kunde man se iskarlar med isblock på upp till 50 kg hängande som en kall ryggsäck på ryggen. Med åren gick man över till att använda lastbilar.

Idag har yrket med iskarlar ersatts av kylskåp och frysboxar. Den första frysboxen från Electrolux i Sverige kom 1956.