När fotoateljéerna börjat etablera sig valdes ofta ett firmanamn efter fotografen. Om det var flera fotografer i samma verksamhet blev det ett ateljénamn. Måleriet som tidigare varit ett sätt att dokumentera sin familj eller platser kom nu att ersättas av fotografiet. Detta var ett mycket billigare sätt att dokumenta t.ex. sin familj eller gård.

I den allt större och köpstarka medelklassen fanns det ett stort intresse för ateljéporträtt och familjealbum. Det fanns små visitkort som kom att bli mycket populära, på dem fanns porträttbild med kontaktuppgifter. Standardiserade visitkort kom att bli högsta modet. Ett annat sätt att få sålt sina bilder var till förlag, då blev det populärt att skicka vykort. Vykortsraseriet når sin kulmen år 1904. Men den säkraste inkomstkällan var att fotografera människor och detta höll sig långt in på 1900-talet. Ända in på 1920-talet var fotograf det samma som porträttfotograf.

År 1888 bildades Svensk fotografisk förening, men när antalet yrkesfotografer ökade uppstod det ett intresse av att kunna skilja sig från amatörfotograferna och därför bildades SFF (Svenska fotografers förbund) år 1895. I deras stadgar kan man läsa att ändmål och verksamhet är att dels "främja utvecklinen av fotografien" och dels bevaka "fotografiens och dess utöfvares intresse i Sverige". En av orsakerna till SFF kan man se i ett upprop: "Fotografien som affär är sedan flera år icke att jämföra med, hvad den i ett tidigare skede af fotografiens tillvaro". Upphovsrätten till bilderna och rimliga ersättningar var viktiga frågor som drevs av förbundet och år 1897 antogs "Lagen angående rätt att återgifva fotografisk bild".