Mormor var snabb - en friidrottshistoria!
När Henrik Larsson kvalificerade sig till semifinal på 100 meter under VM i Budapest 2023, var det första gången sedan 1936, som någon svensk lyckats med det i OS- eller VM- sammanhang.
Då var det Lennart Strandberg, som under Olympiaden i Berlin, lyckats ta sig dit. Där blev han 3:a och kvalificerade sig därmed till final. Semifinalen vanns av Jesse Owens.
I finalen var Lennart med och ”slogs” om silvermedaljen efter ”omöjlige” Owens, tills det var 20 meter kvar.
Då ”drog” han baklåret och linkade in på 6.e och sista plats.
Mormor var snabb.
Jag träffade min blivande hustru, Gunnel, redan som tonåring, då vi gick i skolan i Jönköping, berättar Gunnar Holmqvist, Henrik Larssons morfar.
- Det visade sig att hon var en riktig snabblöpare. På 60 meter, som var en vanlig distans i skolan, var hon överlägsen de övriga.
Vare sig Gunnar eller Gunnel var särskilt idrottsintresserade, så Gunnel tränade inte, trots sin talang. Men hon hade en grundkondition. Hon var alltid sen till skolbussen och fick springa för att hinna med.
- De sprang på kolstybb och hon sprang barfota. Hon hade inte råd att köpa löparskor. Eftersom hon tävlade så sällan, så fick hon alltid träningsvärk efteråt.
Gunnel fortsatte att springa skoltävlingar. Hon vann bl.a. skol-DM på Stadsparksvallen i Jönköping. Så småningom fick hon ett par löparskor av Gunnars pappa. De var av märket Adidas i läder, med långa fasta spikar. Men någon satsning på sprint blev det aldrig.
- Det finns fortfarande några pokaler kvar i hyllan. säger Gunnar
Maria.
Paret Holmqvist flyttade så småningom till Trollhättan och köpte hus i Börsle, en dryg mil utanför centrum. Där föddes 1968 en dotter, Maria. Hon gick i skolan i Väne Åsaka under låg- och mellanstadiet. Det visade sig att hon var snabb.
- Jag vann alla skoltävlingar överlägset, minns Maria.
Och så fortsatte det, när det var dags för högstadiet på Polhemsskolan inne i centrum. Nu var det tävlingar för alla högstadieskolor, stadsmästerskap. Och Maria fortsatte att vara överlägsen.
- Efter en tävling kom Evert Olsson, ledare i Trollhättans SK, fram till mig och ville att jag skulle träna med klubben.
Maria var inte så intresserad i början. Hennes kompisar spelade fotboll, något som lockade även henne.
Men när det var dags för gymnasiet, hade hennes intresse för löpning väckts på allvar. Idrottsgymnasier hade börjat växa fram på 80-talet. Det närmaste för Maria var i Karlstad.
På den tiden var Ulf Karlsson en friidrottsguru och han var lärare och tränare på idrottsgymnasiet där.
- Det kändes lockande att få träna under hans ledning. Jag ville utvecklas som sprinter.
Men det fanns ett ansökningsförfarande till idrottsgymnasierna och Maria hade inte sökt.
- På eget initiativ satte jag mig på tåget till Karlstad, deltog i en träning med IF Göta och Ulf på Tingvallastadion och så var jag klar för gymnasiet.
Maria var bara 16 år, en ringa ålder för de flesta att ta eget ansvar.
- Min fru och jag var tveksamma och oroliga, minns pappa Gunnar. Men Maria skötte livet i Karlstad på ett imponerande sätt.
Smällen.
Studierna på Sundsta gymnasiet och träning med skolan fortskred under Ulf Karlssons ledning. Maria hade gått över till IF Göta, där Ulf också var tränare. Med några veckor kvar till studentexamen kom smällen.
- Under en träning skadade jag ena knät. Det visade sig vara ett korsband, som gått av.
Operationsmöjligheterna var inte så bra som de är idag. Ingreppet blev inte lyckat.
- Jag rehabade, men knät fungerade inte maximalt. Jag fortsatte att träna till 25-årsåldern, men knät klarade inte den träning som krävdes, för att utvecklas som sprinter.
När skadan kom hade Maria 11.99 sekunder som personligt rekord.
- Det låter kanske inte så imponerande, men träning och träningsläger hade fungerat bra under hösten och våren innan skadan och tiderna på träningen visade att jag hade utvecklats och blivit snabbare.
Skadan var givetvis en mycket stor besvikelse för Maria, som satt i länge, Hon fick inte chansen att utvecklas.
- Jag hade ju haft många år på mig för att nå resultat. Det fanns ändå ett ljus under rehabiliteringen. Jag träffade min framtida make, Roger Larsson.
Henrik.
Paret Larsson fick tre barn och 2006 var det dags för Maria och Roger att engagera sig som ledare i Göta. Sonen Henrik, som då var sju år, visade tendenser till att vara snabb.
- Med tanke på min mammas och min fallenhet för sprint, var det naturligt att låta honom testa.
Henrik prövade på det mesta inom friidrott, men så småningom blev det sprintsatsning. Maria och Roger har tränat honom under hela karriären och gör det fortfarande.
På frågan om Henrik kommer bli förste svensk under 10 sekunder, blir svaret från Maria ett tveklöst ja.
Debatten huruvida det är arv eller miljö som påverkar en människas utveckling mest är evig. När det gäller Henrik, är det frestande att mena att arvet väger tyngst. En snabb mormor Gunnel och en snabb mamma Maria har gett resultat; en snabb Henrik Larsson.
Lennart Karlsson