Posten och yrket postkassören  

Posten (tidigare Postverket) ett statligt affärsverk med anor tillbaka till 1636. År 1994 bolagiserades Postverket och blev Posten AB och antalet postterminaler minskade. År 2008 fanns 9 terminaler kvar.

Fram till 2009 ägdes företaget direkt av svenska staten, men den 24 juni 2009 skedde ett samgående mellan svenska Posten och PostDanmark. 2015 bytte man namn på en svenska verksamheten till PostNord.

På posten fanns olika yrkesgrupper som t. ex. postexpeditör, postkassör, brevbärare, postiljoner och expeditionsföreståndare. På Posten rådde en stark hierarkis styrning, där regelverk och rutinscheman styrde hur arbetets skulle utföras.  Som postkassör skulle man ha ett brett kunnande och vara serviceinriktad.

Postkassör

Barbro Hassel, Skara f.d. postkassör mm berättar om sina år på Posten. Intervjun gjord 2019-11-04

Barbro började på Posten 1971. Hon hade drömt om en annan yrkesbana och det vara att arbeta som lärare. Vid Göteborgs Universitet påbörjade hon studier till lärare, men den stora staden lockade med så mycket annat trevligt, så hennes studier blev lidande. När hon skulle återuppta studierna hade förutsättningarna för dessa förändrats, då gällde det att hitta någon annan väg till arbete. Pappa Evald uppmanade Barbro att söka till Posten, där fanns goda möjligheter att få anställning och då hade hon ju något att falla tillbaka på. Barbro tyckte det inte var något för henne, men hon kunde ju alltid söka - att hon skulle bli erbjuden tjänst på Posten trodde hon aldrig.

Barbro fick arbete på Posten och började den 7 januari 1971. Hon blev anställd som postkassör i Västra Sverige, vilket innebar att hon kunde erbjudas arbete där det saknades personal. Tjänsten inleddes med ett års internutbildning varvat med praktik. Utbildningen skedde då i Göteborg. Att arbeta i Skara ville hon inte, men en anställning på Posten innebar möjligheten att få arbete i hela landet. Hon fick placering i Skövde kom senare att börja i Skara år 1972.

Jobbet som postkassör följde ett strikt arbetsreglemente, rutinscheman som man skulle lära sig utantill. Syftet med det strikta reglementet var att alla skulle arbeta lika och att alla kunder skulle behandlas lika. De anställda skulle skyddas av arbetsrutiner och reglemente då varje postkassör hanterade stora summor pengar. Det var också viktigt att inga felaktigheter skedde. Avvikelser i arbetsutförandena rapporterades vidare till regionkontoret i Göteborg. I en personalmatrikel noterades om man gjorde felaktigheter och detta kunde vara avgörande om man sökte interna tjänster.

Arbetsuppgifterna var mycket varierande.  I listan nertill finns några av de olika uppgifterna. Vissa datum i månaden var kundtrycket stort, speciellt vid pensions- och barnbidragsutbetalningarna samt i slutet på månaden när de flesta räkningar skulle betalas.

Arbetsuppgifter
Säljare brev- och paket - Post- och bankärenden - Rådgivning - Företagssäljare -
Försäkringar - Utländsk valuta resecheckar -  Telefon - Reklamationer- Värdehantering -
Kundservice  - Administration - Trav samt evenemangsbiljetter - Support - Säkerhet 

Vid de tillfällen då man visste att det skulle ske stora utbetalningar och många kunder förväntades besöka Posten gjordes förberedelser för att underlätta och förkorta kundmötet.

Pengarna som kom till Posten låg i buntar, en bunt med 100 kr-sedlar innehöll 10 000 kronor. För att slippa sitta och räkna sedlar för hand vid varje kundbesök, lade man summor större än 1 000 kr i kuvert. Summan noterades på kuvertet. Varje kuvert förseglades och stämplades. Stämpeln var personlig med postkassörskans initialer, denna stämpel följde postkassörskan genom anställningen.

Vid ett tillfälle brann närmare 100 000 kr upp, detta hände när pengar skulle läggas i kuvert och förseglas. På bordet fanns en behållare med en öppen ljuslåga, lackstången hölls mot lågan och förseglingen gjordes med den personliga stämpeln. Av någon anledning välte behållaren och elden spred sig över sedlarna. Att en brandspruta med pulver användes för att släcka elden gjorde inte saken bättre. Det blev expeditionsföreståndaren som rapporterade händelsen till högre ort och sedlarna ansågs makulerade, vilket de redan var.

Värdepost hanterades varje dag efter stängning. Även här skedde försegling och stämpel med initialer. Många arbetsmoment gjordes alltid av två postkassörskor för att undvika fel i hanteringen och för att skydda de anställda från att bli beskyllda för t.ex. stöld då det hanterades stora summor varje dag.

På 1970-talet fanns flera olika typer av porton: brevporto, aerogram, trycksaker A-B, portokostnader för paket i olika storlekar och vikter. Portotabellen innehöll ett flertal porton som bestämdes utifrån vikt och storlek på brev och paket. 

Det värsta som kunde hända var när assurerat brev skulle skickas till utlandet. På brevet skulle det även skrivas på franska, det var det internationella språket inom postväsendet i världen. Rätt porto för mottagarlandet gällde också, som postkassör skulle man ha koll på hur postväsendet i mottagarlandet ville ha sina försändelser.

Barbro minns att arbetsmoralen var mycket hög och man var stolt över att arbeta på Posten. Ett motto som Posten hade var alltid "breven skulle fram" - oavsett väder och vind. Det var en ära att hitta mottagaren. Det hände att julkort som inte nått mottagaren placerades i en låda i lunchrummet. Hittades inte adressaten så slängdes kortet. Personalen var duktig, det var väldigt få som slängdes bort.

Även i arbetet som postkassör var arbetsmoralen hög. Allt skulle göras rätt och riktigt, arbetsmetoderna var lika över hela landet, men med smärre lokala skillnader. Man kände sin ort och sina postkunder. Stämplarna användes flitigt, alla inkommande avier skulle stämplas och läggas i rätt fack, bakom varje kassalucka såg det exakt lika ut - allt på sin plats.

På kontoret gjordes avstämningar var 5:e dag gällande in- och utbetalningar, var 10:e dag avstämning på girot och en slutlig avstämning varje månad. Dessa dagar skulle allt stämma, inga avvikelser godkändes, det var expeditionsföreståndarens policy. Barbro minns att det vid ett tillfälle saknades 50 öre och expeditionsföreståndaren var inte nöjd förrän detta fel hade funnits. Det var en heder att kontoret kunde lämna ifrån sig avstämningar utan avvikelser.

När många transaktioner gjordes dagligen var det inte ovanligt att kassabrist kunde uppstå. Barbro berättar att hon vid ett tillfälle hade en brist i kassan och efter ytterligare någon månad uppstod åter en brist. Det blev både utredning och polisförhör. Felen hittades, det tog dock ett tag innan hon förstod att hon var misstänkt för att ha förskingrat beloppen - en obehaglig känsla. Vid kassabrist fick kassörskorna erlägga beloppet själva ur ett konto dit pengar avsattes, kontot kunde stundtals visa på minus.

Du-reformen som kom i slutet på 1960-talet och när Barbro börjat på Posten och Postskolan i Göteborg 1971 hade denna reformen slagit igenom helt där. När hon senare återvände tillbaka till Skaraborg hade reformen inte slagit igenom, skillnaden var påtaglig. Hon fick vara med om att postmästaren kallade till möte, nu skulle kunderna och kollegor bemötas med "Du" istället för tilltalsnamn, titel eller Ni. Det var inte helt enkelt att lära om. Vissa kunder fick fortsatt tituleras med förnamn eller titel, det kändes helt enkelt fel att säga Du.

På Skaraborgsgatan 32 i Skara hade Posten sitt kontor när Barbro fick börja arbetet i sin hemort. Vid ett tillfälle var det inbrott i lokalerna. Barbro fick ett telefonsamtal från sin chef som kallade in henne i tjänst. Tjuvarna hade tagit sig in i källaren, borrat sig upp genom golvet och kommit in i kassavalvet och tömt detta på pengar - om polisen lyckades få tag på inbrottstjuvarna är oklart.

Under sina år på Posten råkade Barbro ut för en förfalskning. När detta uppdagades visade det sig att hon hade handlagt ärendet helt rätt och riktigt, enligt polisen var förfalskningen så skickligt gjord att ingen kunde ana att det var en förfalskning.
I ett nytt bostadshus/affärshus på Skaraborgsgatan 34 flyttade Posten till i början av 1980-talet. De nya, fina lokalerna med personalutrymmen var moderna och anpassade till postens verksamhet. Arbetstiderna var mellan kl. 06.30-20, ett 20-tal postkassörer bemannade kontoret som var öppet kl. 9-18 fem dagar i veckan samt lördag 9-13.

Postkassör

En av kassorna var utrustad med en telefonslinga, för att lättare kunde betjäna kunder med hörselnedsättning. Detta var en helt ny service på Posten i Sverige.
Det visade sig senare att personer som befann sig utanför postlokalen och som hade hörapparat kunde uppfatta samtalen inne på posten. En person som fanns vid Björndammen informerade Posten om dilemmat. Ofta efter stängningsdags kunde personalen tala högt om stora summor pengar som skulle lämnas vidare. Som tur var det ingen oärlig person som nyttjade denna information. Telefonslingan kom sedan att stängas av när Posten stängt.

Som på många andra arbetsplatser var det inte accepterat med långbyxor på kvinnor i arbetet. Några år senare in på 1970-talet kom byxdressarna. Klädseln skulle vara lite strikt, inga urringade eller ärmlösa överdelar och naturligtvis inga utmanande kläder. Tjänstekläderna i blått och gult kom senare. Även fordonen fick samma färger, för att visa en enhetlighet ut mot kund.

Under 1980-talet försvann cirka en tredjedel av transaktionerna på postkontoren. Kunderna kunde utföra mycket av sina tidigare ärenden i hemmiljön och den tekniska utvecklingen påverkade de fysiska kundbesöken. Postens uppdrag skulle från 1984 bli mer kundinriktad. Brev och paket samt Giro och kassa bildade navet i den nya organisationen.

Det var företagskunderna som Posten tjänade mest pengar på och denna marknad skulle bearbetas, flera nya terminaler byggdes i landet och tjänsten Företagspaket infördes. Postkontoren fortsatte att förlora kunder.

År 1989 presenterades en ny gemensam profil och organisation som bestod av fem affärsområden: Brev, Lättgods, Postgirot, Bank- och Kassa samt Utrikes.
För första gången i Postens historia sade man upp personal på grund av arbetsbrist. Samma år föreslogs det att Posten skulle bli ett aktiebolag och brevmarknaden skulle avregleras. Barbro minns ett antal privata postföretag som etablerade sig på marknaden, men svårigheterna var när försändelser var adresserade till mottagare utanför den egna staden. Idag finns inte så många privata aktörer på marknaden.

Efter 13 år som postkassörska sökte Barbro tjänst som kassainstruktör - detta innebar att utbilda nyanställda postkassörer. Efter ett års utbildning varvat med praktik, parallellt med instruktörsarbetet jobbade Barbro vidare som postkassör när det inte fanns nyanställda att utbilda.
Under åren 1984-1992, då Barbro arbetade som kassainstruktör var det mycket få män som anställdes som postkassörer. De män som fick anställning avancerade snabbt. Fördelningen var 99 % kvinnor och 1% män inom postkassöryrket. Posten erbjöd sina anställda många internutbildningar, de som ville klättra på karriärstegen hade stor möjligheter.

Efter åren som postkassör/kassainstruktör sökte Barbro till Mariestad, där fanns en tjänst som postmästare, detta var 1992  och där arbetade hon fram till 1995. Hon såg fram emot att åka till ett och samma kontor och få en lugnare tillvaro då det varit en hel del tjänstgöring på andra orter. Hon insåg snart att det inte var hennes grej att bara finnas på kontoret i Mariestad därför valde hon att sluta sommaren 1995.

I slutet på 1980-talet hade Barbro halkat in i det fackliga arbetet, hon fick i uppdrag att representera postkassörerna inom SEKO. Barbro kom senare att arbeta som ombudsman på heltid i Skövde till och med 1995. Under tiden på SEKO var hon tjänstledig från Posten och hon slutade sin posttjänst 2001.

På sikt kom intresset för politiken in i hennes liv. Hon avslutade sin yrkesbana som oppositionsråd i Skara kommun 2012 och dessförinnan hade hon även varit kommunalråd några år. Totalt ägnade hon 14 år som lokalpolitiker.

Postkassör

Det bästa jobb Barbro haft var att arbeta som kassainstruktör. I stort sett trivdes hon mycket bra på Posten. Arbetet som postkassör var mycket styrt men det fanns en väldigt god kamratskap, stolthet och heder att arbeta vid Posten. Detta har hon burit med sig i sina nya uppdrag. Arbetet var omväxlande, vilket man inte kan tro.

Att det blev arbete på Posten för Barbro var en slump. Hon säger själv att det mesta i livet inte har varit så planerat, tillfällen har kommit och gått och man gör sina val. Att pröva något nytt och att våga gör att man utvecklas, både som privatperson och som yrkesarbetande. Arbetet på Posten kan sammanfattas med några ord: Stolthet, Heder, Hierarki och Ansvar.

Efter 2001 då Barbro slutade sin tjänst vid Posten, började avvecklingen av postkontoren över hela Sverige. Brev- och paketservice flyttade till samarbetspartners som butiker och bensinstationer.

Postkassör

Svensk Kassaservice kom till efter att de gamla postkontoren lagts ner och trädde i kraft 1 januari 2002. Svensk Kassaservice bildades som ett dotterbolag till Posten för att utföra manuella betaltjänster på uppdrag av svenska banker i ett rikstäckande kontorsnät. Svensk Kassaservice blev mer inriktad som bank och var ett av Postens dotterbolag som utförde kassa-, bank - och plusgirotjänster. De postkassörer som erbjöds arbete på Svensk Kassaservice fick ett smalare arbetsinnehåll, mer inriktat på bankärenden.

Den 14 juni 2007 beslöt riksdagen att kassaservice skulle upphöra den 31 december 2008. Verksamheten avvecklades under 2008 och Nordea övertog 70 av Svensk Kassaservice mest besökta kontor. Naturligtvis innebar detta att många postkassörer varslades. De som blev arbetslösa när Posten omorganiserade sig erbjöds att säga upp sig eller gå med i organisationen Futurum, där de fick lön under 18 månader parallellt med studier eller hjälp att hitta nytt jobb. Men inga garantier fanns för att en lösning skulle erhållas.

Kanske var detta slutet för yrket som postkassör.