Jag gick igenom en kris och jag frågade mig om det var Guds väg att jag skulle bli föreståndarinna eller om han hade en annan väg, eller om jag hade en annan uppgift.

Jag hade lämnat min ansökan och jag fick svar att jag var antagen till kursen 1936, det var nog 80 sökande och 31 kom in, detta var Guds svar på frågan. 

Jag var ledig några veckor i september och den 1 oktober 1935 började jag som elev på St:a Maria sjukhus i Helsingborg för att i 3 månader följa arbetet på ett stort mentalsjukhus. Det ingick i kursen att man skulle gå 3 månader på  mentalsjukhus. Vi fick hjälpa till på olika avdelningar och även vara med på föreläsningar. Jag fick också gå på vävsalen och lära mig lite vävning det var väl den tidens terapi. Jag minns att jag blev gripen av hur vänlig all personal var mot patienterna och ändå tror jag att jag aldrig sett så mycket lidande som jag såg bland alla deprimerade människor.

På St:a Maria sjukhus

Där träffade jag också min första kurskamrat Sonja Johansson som också var elev. Vi var sedan rumskamrater i Stockholm. Det var en vacker höst 1935 och jag minns att vi var ute vid Sofiero och såg slottet och trädgården. Men vi var inte över sundet, vi hade alltid ont om pengar när vi inte hade någon lön. Ja, utbildningstiden var både omväxlande och lärorik, det var meningen att vi skulle stanna på St:a Maria sjukhus till första januari men vi fick sluta före julen så vi fick resa hem och fira jul 1935. Detta var sista julen jag firade jul i mitt föräldrahem på många år. Redan nästa år var jag ju ansvarig för julen på ålderdomshem. Jag var hemma över julen och nyår 1935-1936.

Det var oro i världen även då, det var nog det året en svensk Rödakorsman blev skjuten i Abbesinien.

Den 8 januari 1936

Började den teoretiska kursen i Stockholm, jag reste upp den 7:e med stora förväntningar jag hade ju bara varit i Stockholm några timmar tidigare och jag var nog lite spänd när jag reste upp. Så blev vi installerade på Frälsningsarmens Pensionat på Vegagatan, där bodde nästan halva kursen och det var billigt, bra och tryggt hos de kära slumsystrarna.

Dagen efter samlades vi till upprop och så skulle vi då börja läsa, vi tittade väl på varandra. Vi var 31 st som blivit antagna blad 80 sökande och allihop trodde vi väl att vi skulle duga att förestå ett ålderdomshem. Det flesta var väl i 30 årsåldern och jag var 27, någon var bara 25 år.

Svenska Fattigvårdsförbundet hade sina lokaler på Regeringsgatan och dit lärde vi oss vägen och traskade snällt iväg varje morgon som snälla skolflickor.
Vår kursledarinna hette Signe Rosenberg, en fin människa som gjort mycket för svenska socialvården i början av 1900-talet. Hon reste runt i Sverige och påpekande oegentligheter som fanns på de ålderdomshem som fanns redan då och kallades fattiggårdar. Särskilt var det ju de utvecklingsstörda som hade det svårt, ofta gömdes de för allmänheten och många föräldrar som hade ett sådant barn skämdes för dem.

Svenska Fattigvårdsförbundet bildades 1906, jag tror Ebba Pauli var dess 1:e ordförande. Till dess uppgifter hörde också utbildning av föreståndarinnor. Kursen var ju mest teori och det väl inte så lätt för oss som bara hade folkskola att börja läsa. De flesta av eleverna hade nog gått på folkhögskola och flera hade realen, men jag kunde bara det jag lärt mig i Posseska skolan i Hällekis. Jag fick i alla fall ett fint betyg och Fredrika Bremersförbundets stipendium för Skaraborgs län, fast vi var fem skaraborgare som sökte. 

Vi pluggade i alla fall fattigvårdslagstiftningen

Anstaltsvård - 75 tim                                
Hälso- och sjukvård - 60 tim        
Fattigvårdslagsstiftn. - 75 tim       
Tuberkulos vård - 6 tim
Barnavård - 26 tim                             
Svenska språket  - 32 tim
Pension-bokföring och räkning - 47 tim
Socialförsäkring - 15 tim
Spädbarnsvård - 8 tim 
Samhällslära - 26 tim
Trädgårdslära - 14 tim
Hushållslära - 52 tim

Därutöver många, många förmaningens ord hur vi skulle uppföra oss. Betyget blev i alla fall tre lilla a och ett stort A i nit och intresse.

Vi hade nog ganska mycket läxor men ändå hade vi ju rätt gott om fritid, jag tror vi var lediga varje lördag och söndag. Vi var många troende flickor, vi var visst åtta missionsförbundare och vi var trogna mötesbesökare i Stockholmskyrkorna. Första söndagen var vi i Filadelfiakyrkan och det jag minns var att Svea som var från Uppsalatrakten kom och fråga om jag ville följa med och åka ringlinjen runt Stockholm när mötet var slut. Jag som kände mig så liten och ensam blev jätteglad, sedan dess blev Svea och jag så goda vänner. Vi har varit ute och träffats många gånger och vi håller ihop ännu.

När vi läst i två månader till den 10 mars skickade de ut oss på ålderdomshem, detta kallades mellanpraktik och varade i 6 veckor. Jag fick resa till Rimforsa ålderdomshem i Östergötland. Det var mycket snö den vintern och ibland var de ej vägat (snöfri väg)  från samhället och upp till ålderdomshemmet fast det var i mars månad.

Det var ett gammalt fint hem efter den tidens sed. Vi råkade ut för influensa epidemi, då både patienter och personal blev sjuka, men jag blev inte sjuk och var nog välkommen som extra arbetskraft. Det jag minns bäst är när jag skulle baka i den stora bakugnen. Kokerskan var sjuk men hon kom ändå ner i bagarstugan och skulle se till hur den där eleven klarade sig och glad blev jag för det då inte jag klarade av det stora baket. Jag minns än hur tacksam jag var för den hjälpen.

I 6 veckor var vi ute på mellanpraktik och sen skulle vi tillbaka till Stockholm för att hårdträna några veckor innan de skulle skicka ut oss i Sverige. Bland annat fick vi gå på skolkök och skulle visa om vi kunde laga mat och sätta ihop matsedlar. Jag fick kritik för att jag bara tog ett ägg i vällingen och för att jag rörde sönder makaronerna och då hade vi ändå haft 52 timmar hushållslära. Men jag har alltid haft duktiga kokerskor, så inte tror jag någon av mina skyddslingar har behövt sakna nödiga kalorier i kosten och ingen har dött av undernäring.