Seminaristernas sociala förhållanden

Som tidigare nämns hade den nya undervisningsanstalten i den gamla skolstaden ingen uppmuntran från läroverkets sida. Lektorer, magistrar, gymnasister och djäknar ända ner till yngsta betraktade den nya inrättningen som försöka att inkräkta på den urgamla lärdomsgrunden.

Umgänge mellan djäknar och seminaristerna förekom i stort sett aldrig. Fru Thengberg höll i spisning för läroverkslärare och skolynglingar. Hon lät också ett par seminarister äta vid deras bord, den ene för att han var bror till lektor Björkegren och den andra för han en tid varit i tjänst hos statsrådet Waern på Valaholm. Men Forsell, så hette den senare tråkande ut Agatas magistrar genom sitt ideliga skryt över arbetet hos Waern.

Seminarister(klockarlärlingar i det manliga seminariet) var av en lägre kast och fick i regel sin mat ur hämtare. Det var nog inte så att seminaristerna i allmänhet hade råd att ens hämta hem mat från spiskvarteren utan istället fick nöja sig med matskrinets torra innehåll som skickats med hemifrån, precis som en mängd skolgossar den tiden också fick göra. Många hämtade sin mat hos någon gumma sin tillredde maten åt dem. Förmodlingen bestod denna kooperativa utspisning av att eleverna hade med sig matvaror från hemmet som förvarades och tillagades av en gammal piga mot fritt uppehälle och en mindre penning.

Mellan 1880-90 börjande självhushållningen på kammaren att bli allt mer sällsynt, de fattigaste kunde dra sig fram understödd av matdagar i bättre lottande familjer. Fler och fler fick möjlighet till helinackordering. I borgarhem där det fanns döttrar och som tillhörde seminariet mottogs gärna inackorering av en och annan kamrat. Prästänkor som levde på utspisning av skolungdom bildade även de inackorderingshem.

Det var för det mesta lugnt och stillsamt liv som fördes i de många inackorderingshemme. Dagens läxor och lektionsberedelser tog det mesta av tiden utanför seminariet. Till nöjen och förströelse gav det sällan tid till, skulle man gå konsert eller teaterföreställning var det bara rektorn som kunde ge tillstånd.