Skogsjärnvägen på Hunneberg, utvecklad ur en tidigare torvbana, har, genom sin unika virkestransportmetod järnväg – berglinbana – järnväg, ett speciellt kulturhistoriskt intresse. Den tillkom samtidigt med andra skogsjärnvägar som byggdes i ett första försök att mekanisera skogstransporterna. Kombinationen, inom skogsbruket, med en så stor linbana som den ner till Uddevalla-Wenersborg-Herrljunga jernväg [UWHJ] var, vad jag känner till, den enda i Sverige. I dag är den gamla banan en frekventerad kulturvandringsled.

Statens Järnvägars {SJ] planer på torvbrytning på några mossar på Hunneberg och på att bygga en järnväg för transporten ner till UWHJ, berodde på den stoppade kolimporten under första världskriget och att bränslebehovet till lokomotiven var större än vedtillgången.

Samtidigt hade Domänverket [Domän] stora problem. På grund av den långa tiden mellan avverkning och sönderdelning i sågverk kunde man bara avverka virke i vintervila som var mindre mottagligt för lagringsskador, men som samtidigt blev beroende av vinterklimatet för utkörning. Problemet med virkestransporten från centrala Hunneberg var bergets form av en djup tallrik med motlut upp till närmaste bergkant, och med stora mossar och hindrande sjöar som gjorde transporten helt beroende av tjälad mark som allt för ofta uteblev. Det befintliga vägnätet sammanföll visserligen i stort med nuvarande bilvägnät, men det saknade all form av hårdgörning. Där vägen medgav hjulfordon var det endast under torrtid och med lätta lass den kunde användas. Försöket med flottled under slutet av 1800-talet hade misslyckats fullständigt.

 När SJ nu anmälde sitt intresse såg Domän en möjlighet att kunna utnyttja en förstärkt bana även för virkestransport.  Efter förhandlingar x/ kunde en överenskommelse nås om torvbrytning på tre mossar, om byggande av en linbana med kapacitet även för virkestransport och om nyttjande av torvbanan, även om den inte var lämpad för virkestrasport.. I överenskommelsen ingick att SJ skulle disponera banan under juli - oktober och Domän övrig tid, vilken väl sammanföll med de dåtida produktionsperioderna. Taxan till SJ var ett öre per kubikfot virke direktkört till linbanan och två öre för järnbana och linbana, oberoende av avstånd.

 x/ Det gladde författaren att finna sin faders namn, jägmästaren J.K. Söderström, på skriftväxlingen mellan Domän och SJ. Som assistent hos överjägmästaren i Västra distriktet hade han tydligen haft uppdraget att sköta förhandlingarna.