1825 fick två familjer lov att tillfälligt bosätta sig i utkanten av Rölanda socknen. Under de följande decennierna växte antalet boende, och på slutet av 1800-talet var det troligtvis mellan 20-30 barn med familjer som bodde här särskilt under vinterhalvåret. Folket här reste runt i både Sverige och Norge, och försörjde sig bland annat genom att sälja hantverk. Många resande bodde på detta vis, lite utanför ett samhälle och till viss del isolerade från den övriga befolkningen på platsen.

Familjerna på Skojareberget hade ingen egen skog som de kunde bygga av, husen byggdes därför av det som fanns tillgängligt som sten, mossa och torv. Vissa av bostadshusen på Skojareberget var dock vanliga torpstugor, eller enkla brädskjul. Förmodligen bodde man också i tält. Man vet inte så mycket om hur det såg ut inne i bostadshusen; men förmodligen var det svårt att hålla värmen. Eventuellt fanns mindre kaminer, och murade eldstäder i vissa hus. I husen fanns ingen köksdel, utan mat lagades utomhus eller i en särskild köksbyggnad.

Då de boende på Skojareberget var resande, kallades de för ”skojare”, vilket gav namn åt platsen. Ordet skojare kommer förmodligen från holländska shooien som betyder fattig, kringvandrande person. Men familjerna kallades också tattare, man trodde att folket var tatarer: en turkisk folkgrupp i Ryssland. Men själva kallade de sig resande. Detta då de tillbringade stora delar av sin tid på resande fot, ofta försörjde man sig som kringresande försäljare av varor och tjänster.  Resandet var en livsstil, som ingår i resandekulturen än idag, tillsammans med släktsammanhållningen och en stark berättartradition.

I det äldre bondesamhället var resande ofta välkomna runt om i gårdarna, men för en kort tid. Många livnärde sig på tillfälliga anställningar inom jordbruket, eller hästhandel. Ofta reste man längs en rutt där man visste att det gick att hitta arbete. Dock var utsatthet och utanförskap vanligt. När tjänsten utförts, eller en vara sålts, var man inte längre önskvärd. Fattigdom var vanligt, och många tvingades utföra arbete som stod lågt i rang som rackare; då man hjälpte bödeln och avlivade sjuka djur, eller valackare; då man kastrerade hingstar.

De boende på Skojareberget var accepterade av vissa bybor, men det förekom också konflikter och diskriminering. Ett vittnesmål beskriver att barnen blev noga förmanade att inte stjäla, eftersom just resandefolket alltid blev misstänkta för stöld. 1923 beslöts att den som gav rum åt ”lösdrivare” (som resande) skulle betala 20 kr i böter till kommunen. Några år senare köpte kommunen små hus på andra platser för att bli av med de resande och folket tvingades då flytta vidare. Diskrimineringen mot resandefolket har kommit både från lokalbefolkning och från myndigheter. Ett exempel på detta var hur husen på Skojareberget brändes ner av den fasta lokalbefolkningen när de resande inte var hemma. Under 1900-talet mitt bedrevs en slags etnisk rensning, då många unga steriliserades och barn från resandefamiljer tvångsplacerades på barnhem. Idag är resande mer interagerade och staten arbetar för att ge folket upprättelse för de övergrepp som har skett.

Genom projektet Den skandinaviska resekartan är målet att synliggöra platser och historia kopplade till resandekulturen. Vill du veta mer? Besök www.resandekartan.se och utställningen Möt resandefolket på Bohusläns museum.