Råbäcks nu bevarade stenhuggerianläggning är helt avsides belägen på en smal strandremsa mellan Kinnekulles branter och Vänern. Området upptas av stenhuggeriverkstäderna med tillhörande upplag, tre arbetarbostäder med uthus samt hamnen. En stor del av den begränsade markytan har tillkommmit genom utfyllning i sjön med skrotsten från stenhuggeriet samt rödfyr, som dels torde kommit från kalkbruket, dels från stenhuggeriets skiffereldade ångpanna. Skiffereldningen pågick fram till 1904 varefter kol användes som bränsle.

Hamnen anlades som tilläggsplats för större båtar år 1883 och året därpå kunde utlastningen av bränd kalk påbörjas via den nybyggda spårvägen från kalkbruket. Senare tillkom naturligtvis utskeppning av huggen sten. Hamnanläggningen består av en lång vågbrytararm, som avgränsar en hamnbassäng. Kajer, vågbrytare och pollare är gjorda av natursten. Redan innan den nuvarande hamnen byggdes var dock platsen angöringsställe för mindre båtar.

Tillkomsten av Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri kan följas i bruksarkivet. Av okänd anledning finns Råbäcks bruks löpande bokföring bevarad just från och med 1888 – stenhuggeriets första verksamhetsår. Av räkenskaperna framgår att stenhuggeriverkstaden började byggas redan innan detta år, men byggnationen avslutades under våren 1888. Stenhyvlingen kunde sedan ta sin början under sommaren.

Verkstaden är en rektangulär träbyggnad med sadeltak och den har stomme av regelverk, fodrat med faluröd lockpanel. Taket är ursprungligen täckt med enkupigt tegel, som senare bytts ut mot tvåkupiga pannor. Hela byggnaden är öppen utan innertak, bortsett från smedjan, maskinrummet och matboden vid nordvästra gaveln. I dessa tre rum är golven lagda med kalksten, medan stora verkstadshallen i huvudsak har jordgolv. I smedjan finns en murad ässja, städ samt arbetsbänk och i matboden en mindre järnspis. För smedjan och ångpannan fanns en 18 meter hög, teleskopsformad tegelskorsten. Den är numera kraftigt avkortad. I fasaderna runt om byggnaderna finns ett flertal småspröjsade fönster.

Enligt muntlig tradition kommer verkstadsbyggnaden ursprungligen från Bromö glasbruk nordväst om Mariestad, där den tjänat som glashytta. Det är känt att arbetarbostäderna från Bromö flyttats till Hönsäter och Råbäck efter glasbrukets nedläggning år 1879. Vid några tillfällen utökades den ursprungliga byggnadskroppen åt nordost och sydost. Åt nordost finns två rum tillkomna som lokaler för manuell stenhuggning. Det yttre av dessa båda rum kallades för ”busala´t”. Stenhuggarna lär ha kallats busar och la´t står för ladan. På insidan av dess tak finns följande ord ditmålade: ”År 1895 är dätta hus bygt”. Möjligen kan det inre av de båda rummen ha byggts samtidigt som stora verkstaden. Av fotografier framgår åtminstone att det yttre tillfogats senare. På verkstadens sydöstra gavel fanns i många år det nu återuppförda kontoret. Denna tillbyggnad finns inte med på den bild av stenhuggeriet som är återgiven i Strömboms tidigare citerade Kinnekullebeskrivning, tryckt 1889. Redan 1895 finns däremot bokförd en ”reparation av kontoret”, varför det torde ha byggts någon gång däremellan. Den lilla utbyggnaden mot sydväst, som nu inrymmer elmotorn, finns med på fotografier tagna långt före elektrifieringen. Troligen var den ursprungligen avsedd för den gröpekvarn som finns omtalad i bokföringen år 1888. Med ångkraftens hjälp kunde gårdens fodermalning skötas på ett enkelt sätt.

När verksamheten kördes igång 1888 bestod maskinutrustningen av två ångdrivna stenhyvlar. Båda dessa hyvlar finns ännu kvar och står uppställda till vänster, sett från stora ingångsporten. Den bortre och mindre av dessa är en kanthyvel, med vars hjälp de släthyvlade stenblocken kunde ges raka eller profilerade kanter. Ytterligare två vanliga hyvlar insattes år 1889 och 1899. De placerades till höger om ingången och den nyaste står närmast dörren. Samtliga fyra hyvlar tillverkades av Sköfde Mekaniska Verkstad, föregångare till nuvarande Volvo Komponenter i Skövde.

Drivkraft till hyvlarna lämnades av en 10 hästkrafters ångmaskin med inmurad panna, båda levererade av Lidköpings Mekaniska Verkstad. När den fjärde hyveln insattes 1899 byttes ångpannan mot en ny, likaledes tillverkad vid LMV. Ångkraften överfördes till hyvelmaskinerna via en mer än 20 meter lång så kallad huvudaxel, som är monterad i verkstadens takstol. Ångmaskinen var liksom hyvlarna kopplade till huvudaxeln med drivremmar av läder, löpande på remskivor. Från huvudaxeln har även drivits en mycket gammal slipmaskin för verktyg (placerad vid dörren till smedjan), en större slipsten (vid dörren till matboden), en slipmaskin för sten (vid kanthyveln), smedjans bläster, spårvägens hissanordning för stenvagnar och gröpekvarnen. För hanteringen av de tunga stenblocken fanns ursprungligen två handdrivna lyftkranar i stora verkstadsrummet. En av dessa kranar ersattes sedermera av en nu borttagen telfer. Redan från första året fanns telefon i verkstaden. Under många decennier hade man dessutom regelbunden budgång ned till stenhuggeriet, förmodligen från gårdskontoret.

Vid sekelskiftet var den bokförda anläggningskostnaden för stenhuggeriet ca 34 000 kronor. Inköpen av de olika maskinerna svarade för två tredjedelar av denna summa. Hyvlarna kostade tillsammans 18 000 kronor och ångmaskineriet knapp 5 000 kronor. Utöver dessa siffror kom avsevärda kostnader för byggnationen av hamn och spårväg.

Stenhuggerianläggningen vid Råbäck synes ha varit typisk för sin tid. Samtida mekaniska stenhuggerier hade ett motsvarande antal ångdrivna hyvlar, men någon gång även stensvarv. Hyvleriverkstäderna med pannrum byggdes i ett plan av sten eller trä. Stenhuggarnas arbetslokaler byggdes även de i en våning, men troligen alltid av trä. Intressant är att ångkraften ofta verkar ha använts för drift av gröpkvarnar.

Före 1888 fanns förmodligen endast två byggnader vid Råbäcks hamn – dels det mellersta bostadshuset, dels uthuset direkt nordväst därom. Bostadshuset (benämnt ”Sjöarns”) byggdes 1847 och är en liten faluröd, timrad stuga med tegeltak och så kallad hallaskorsten. Uthuset är byggt av sandsten och har tegeltak. Det lär ha använts dels som ladugård åt bostadshuset, dels som förråd för bränd kalk.

De båda större boningshuset vid hamnen byggdes i första hand för stenhuggeriets arbetare. Det åt sydväst belägna huset uppfördes 1888 i ett och ett halvt plan med putsade stenmurar, vindsvåning av trä samt tegeltak med tre hallaskorstenar. På 1930-talet bodde verkmästaren i huset norra halva medan södra delen innehöll tre lägenheter om ett rum och kök. Det nordligaste boningshuset tillkom 1899 i samma stil som de så kallade Falkängshusen i Hällekis samhälle. Det är murat i ett och halvt plan av så kallat skiffertegel, men har till skillnad från Falkängshusen oputsade fasader och frontespis. Samtliga dessa hus hade 4 lägenheter om ett rum och kök samt på vinden 4 spisrum. Till de tre bostadshusen vid hamnen hör ett flertal mindre uthus av trä samt ett antal jordkällare i kleven bakom husen. Närmast sjön ligger en äldre tvättstuga av trä samt ett hus i sandsten, som bland annat inrymt en våg för stenvarornas vägning. Möjligen kan sandstenhuset ha tillkommmit före stenhuggeritiden, exempelvis när hamnen byggdes. Invid våghuset ligger en liten sommarstuga byggd av stenhuggeriets siste verkmästare Valter Nilsson.

På grusplanen framför stenhuggeriet lagrades stora mängder stenblock (i så kalalde stuker), främst obearbetad råsten naturligtvis. På planen har funnits några handdrivna lyftkranar samt ett flertal spår och vändskivor för rälsvagnar. Spårsystemet hade delvis två olika spårvidder, 2 respektive 3 fot. Ett ännu bevarat spår med dubbla spårvidder leder från grusplanen in i verkstadslokalerna.