Carl Skjöldebrand köpte Hellekis säteri 1856 och tyckte då att Hellekis hamn hade ett perfekt läge för en stenhuggerirörelse. Han beslöt att starta det första mekansiska stenhuggeriet på Kinnekulle.

Redan 1861 började verkstadsbyggnaden uppföras och en stenhyvlingsmaskin beställdes från Motala Verkstad. Detta var troligtvis den första stenhyvlingsmaskin som tillverkats på verkstaden i Motala. Priset var högt, 10.000 kronor. 10 år senare kostade en modernare maskin bara halva suman. En lokomobil på åtta hästkrafter beställdes också, denna skulle eldas med torv från Hellekis torvmosse. Ett år senare kunde stenhyvlingen sätta igång.

Det mesta som tillverkades det första året lagrades i Göteborg. Vid en inventering i november hade man: fotsten, trappsten, golvsten, fönsterlist, kalkstensbord och kalkstensplattor. Av huggen sten fanns: trappsten, golvsten och trottoarsten. 

År 1863 kom försäljningen av hyvlad sten igång på allvar, den första statliga leveransen var till stationshuset i Jönköping. Det var golvplattor och golvlister som levererades med båt.

På 1870-talet köptes en mekanisk slipmaskin och två nya stenhyvlar. År 1873 bildades Hellekis AB av C Skjöldebrand. Bolaget övertog de stora lantegendomarna och även Hellekis Mekaniska Stenhuggeri. 

År 1873 byggdes den gula stenbyggnaden vid Hellekis hamn. Den fungerade som bostad för arbetarna och efter 100 år revs den. Den röda träbyggnaden som står kvar än i dag var från början ett sommarresidens, men gjordes om till arbetarbostäder före 1873.

Stenhuggeriet var endast igång under sommarhalvåret. Det gick inte att arbeta med maskinerna under vintern. Dessutom kunde man inte leverera då Vänern var isbelagd. Hellekis AB köpte 1877-78 in fem gårdar i Västerplana för att säkra tillgången på lämplig sten, dessutom hindrade man kunkurrenterna att komma över stenfyndigheterna. 

Samma år inköptes en ny ångmaskin med liggande panna för koleldning hos Lidköpings Mekaniska Verkstad, även maskinparken moderniserades och nya slip- och hyvelmaskiner inköptes.

Det var svårt att frakta stenen från Västerplana ner till Hellekis hamn. Med häst och vagn och ofta med parhästar gick transporterna nerför de många nedförsbackarna. Hästarna fick slita hårt och man bromsade hjulen bak på kärran så den mer fungerade som en släde än en kärra. Det var ett hemskt gnisslande och tjutande när man åkte nerför backarna. 

Under första delen av 1880-talet var affärerna goda och man höll tre stenhuvar igång. Förvaltaren för Hellekis gårdar fick bra fart på utlandsförsäljningen. På 1890-talets senare del minskade utlandsförsäljningen enormt och man fick allt hårdare konkurrens av stenhuggerierna på Gössäter och Råbäck. År 1890 upphörde verksamheten helt vid Hellekis mekaniska stenhuggeri. Stenhuggarna fick anställning på den nyuppförda Cementfabriken i Hällekis. I Hellekis hamn förekom en mindre sandstensbrytning för hand  under några årtionden. Maskiner och verkstadsbyggnad flyttades till Gössäters stenhuggeri år 1904.