Lars Magnus Ericsson
När Lars Magnus Ericsson i april 1876 startade sin elektromekaniska verkstad i Stockholm kände han inte till uppfinningen av telefonen som hade gjorts några månader tidigare i Amerika. Bell var jämnårig med Lars Magnus Ericsson.
Som lärare vid en dövstumsskola och vid universitetet i Boston studerade Bell talljudens natur. Han gjorde försök med framställning av toner genom att elektromagnetiskt påverka stämgafflar och blev då tvungen att sätta sig in i den elektriska strömmens verkningar. Han blev alltmer övertygad om möjligheten av talöverföring på elektrisk väg trots det mänskliga talets komplexa natur.
Nog måste Lars Magnus Ericssons intresse ha väckts när han läste i DN att det var "en liten cirkelrund skiva" som möjliggjorde detta. Föga anade han dock vilken betydelse telefonen skulle få för hans framtida verksamhet.
Den princip som Bell använde i sin telefon är densamma som fortfarande används i telefonapparatens hörtelefon. En tunn skiva av järn - ett membran - alstrar ljudvågor då den påverkas av varierande strömmar på en elektromagnet. Omvänt kan även ljudvågor få membranet att svänga varvid ändringarna i magnetkretsen orsakar strömmar i lindningen. De första telefonförbindelserna bestod därför av två Belltelefoner.
Den första demonstrationen av Bells telefon i Stockholm gjordes sommaren 1877. På hösten samma år började ett par firmor, Joseph Leja och Numa Peterson, saluföra telefoner importerade från Amerika. Lars Magnus Ericsson köpte några för experiment och kopierade dem i ett mindre antal. I december 1877 byggdes de första privata telefonförbindelserna i Stockholm. Det var mellan Henrik Tore Cedergrens bostad och juvelerarebutik på Drottninggatan och mellan gasverket och gasklockan vid Klara sjö.