Mörkt hav

De fick faktiskt order från ubåtsdivisionen om att anställa mig efter värnplikten. Men jag valde att inte fortsätta. Det var lite dubbelbottnat. Jag trivdes väldigt bra på ubåt, och tiden där har präglat mig mycket. Minnena sitter kvar djupt. Det kunde också vara väldigt vackra upplevelser när man stod i ytläge på däck mitt i natten och det var alldeles svart. Det var som att stå ovanpå en val. Man var ett med havet, och såg bara den mörka siluetten av tornet. Det var väldigt vackert. Samtidigt var det en enda stor mördarmaskin man jobbade i. Det gjorde det kluvet för mig.

Dessutom var det omöjligt att kombinera ett ubåtsliv med ett familjeliv. Eller med ett kompisliv. Jag förlorade väldigt mycket vänner under min tid på ubåt. De trodde väl att jag hade blivit högfärdig eller något, när jag aldrig hörde av mig eller kunde säga vart jag var. Under stora delar av perioden som jag tillhörde stridsbesättningen jag var ju som borta från världens yta.

Men de visste väl att du låg på ubåt?

Jo, men jag fick ju aldrig säga något. Och var aldrig tillgänglig. Det fanns inga andra sätt att kommunicera än de apparater jag hade i radiohytten, och de fick inte användas annat än militärt. Vid enstaka tillfällen kunde man använda VHFen (Very High Frequency, reds. anm.) för privat kommunikation om man var under förflyttning och inte hade något uppdrag. Men det gjordes väldigt sällan. Vi fick ett anrop på VHFen en gång, på kanal 16, som var nödkanal. Men det var en dansk kvinna som erbjöd sina…tjänster. ”Kom og tag mig, kom og tag mig”, sa hon. Den senare fartygschefen jag hade kom ihåg mig långt senare från just den episoden, när jag kommit ut och ropat att vi fått ett nödanrop. Han tyckte väl att jag rodnade lite grand.

Vi hade en väldigt bra besättning på Najad. När vi stängde luckan var vi ett gäng, ett sammansvetsat team. Ingen var bättre än någon annan, och det här med grader spelade ingen roll. Det är klart att man följde order och att fartygschefen bestämde, så klart. Men det var inget man upplevde som negativt, utan vi var ett och samma gäng med arbetskamrater som utförde uppgifter tillsammans. Och jag hade en fartygschef som var väldigt duktig, som jag hade ett stort förtroende för, och som gav oss mycket ansvar.

Sen var det här innan man fick vara kvinna ombord på ubåt. Det började de med först betydligt senare. Och det är väldigt bra att man har börjat med det. Jag tror man var lite rädd för det, faktiskt. Man hade massa svepskäl om hygien och sånt, men jag tror att det egentligen handlade om andra saker. Som att man var orolig för att en ensam kvinna skulle kunna råka illa ut bland en besättning full av män, beroende på hur de var funtade och hur länge man varit till sjöss då. Nu tror jag det är väldigt mycket bättre ombord på ubåtar, med avseende på jargong och sånt. Jag tror miljön har blivit mer civiliserad. Det kunde vara rätt rått ibland. Det var aldrig så att någon blev mobbad, men det var en rå jargong. Och det är något jag reagerat på först senare, att jag själv hade en rå jargong. Man fostras in i det på något sätt. Och man vet ju ändå att det är på skoj. Men alla kanske inte gör det. Så det är nog mycket bättre idag. Jag tror att de har jobbat väldigt mycket med jämställdhet. Så, mer kvinnor! Jag tror det är bra för försvaret.

Jag märker att när jag tänker tillbaka så glömmer jag ofta det negativa. Men det var många gånger jag funderade på att klassa ner mig. Jag kunde tycka att jag var där för lång tid, när människor ryckte in efter mig och sen muckade före mig. Det kunde vara väldigt långtråkigt ibland. Och ibland så kan jag ändå ångra att jag inte stannade kvar, även om jag absolut gjorde rätt med tanke på vad som hänt med försvaret och så. Det hade varit kul att få åka en sväng igen, nu när jag dessutom har ett större intresse för det tekniska än vad jag hade när jag var mitt i det. Inte 15 dygn, men ett litet smådyk.