Vid ett tillfälle när vi låg på stillaliggande bottenläge i Stockholms skärgård, så anmälde jag mig frivillig att gå upp i URFen (ubåtsräddningsfarkosten, reds. anm.), som skulle docka med oss på botten. Det var grejer som strulade där, så det tog tre timmar att docka, trots att vi låg i en bra vinkel. När jag sen skulle gå igenom slussen så var luckan till förskepp konstigt nog öppen. Dessutom var den kjol man sätter ner som en bälg, för att blåsa ut vattnet mellan skeppen så man kan klättra upp, den var inte riktigt tät. Det hade kunnat gå riktigt illa. Som det var nu så skrek de på mig att skynda mig, eftersom vi tog in vatten. Och det var som att klättra upp genom ett vattenfall. När jag sen kom upp så var det nästan bara lärlingar ombord på URFen, med en chief som kunde båten. En av lärlingarna frågade ”ska jag vrida på det här nu” och chiefen svarade ”nej, nej för i helvete, gör inte det”. Då undrade jag vad jag hade gett mig in på.

Sen lämnade vi Najad, och URFen har rutor, så jag kunde se ut. Och då såg jag siluetten av ubåten, som vi lämnade nere på 40 meters djup. När vi sen kom in till Berga (en örlogsbas i Haninge kommun, reds. anm.) så hade de besök av grönklädda militärer, och visade dessa runt. Så jag gick upp och vinkade till dem, sen sprang jag ut på en brygga där en patrullbåt låg och väntade för att köra ut mig till Najad igen. Och så gick jag ned genom tornluckan, stängde den och så dök vi. Och man såg hur de besökarna tappade hakan. De undrade nog vad fan det var frågan om (skratt).