Hatten

1960 var jag 18 år. Då köpte jag min första hatt. Hatten var på den tiden något av en manlighetssymbol. Den antydde att man var på väg att bli vuxen.

Eftersom jag var orienterare, blev det en jägarhatt, populär bland stigfinnarna. Den var gjord av grön filt och såg sportig ut.

Men jag trivdes aldrig med min hatt. Jag använde den sällan och ganska snart hamnade den på en hylla hemma hos mina föräldrar. Den blev inte bara min första hatt utan också min sista. Sedan dess har mitt huvud aldrig prytts av en sådan huvudbonad.

Toppluvor

Istället blev det toppluvor. Luvor av alla de slag. Jag använder dem, oavsett övrig klädsel. Sedan ett tjugotal år tillbaka, är det en speciell luva, som täcker mitt huvud, då väderleken så kräver. Det är en röd toppluva med en tofs i ett snöre. På nederkanten finns texten ”ST. Mellby SK” tryckt i vitt. Den har blivit en av mina käraste ägodelar.

Det märkliga med mössan är, att jag inte vet hur jag fått tag i den. Jag har funderat mycket och ser att det finns två huvudspår.

 Under många år var jag tävlingsledare för Främmestad IK:s orienteringstävling ”Öjetrampen”. År 1991 var tävlingscentrum förlagt till Stora Mellby. Vi höll till i den gamla ishockeyrinken och den närliggande skolan. Vi kände oss mycket välkomna och invånarna var välvilligt inställda till oss.

Jag har funderat över om jag, som tävlingsledare och huvudansvarig, kan ha fått mössan som en vänskapspresent. Jag tror dock inte på det alternativet.

Tävlingsdagen använde vi oss av ett omklädningsrum i skolan, som också disponerades av Stora Mellby SK, eftersom fotbollsplanen ligger alldeles intill. Orienterarna är som de flesta människor. Lite slarviga och glömska. Efter en tävling samlas kvarglömda persedlar ihop och tas med till de närmast följande tävlingarna, så att de ”försumliga” har möjlighet att få tillbaka sina ägodelar. Med det blir alltid lite kvar.

Som tävlingsledare rensade jag omklädningsrummet och följde de gängse rutinerna. Det som blev kvar, hamnade sedan på en hylla på Bergevi i Främmestad.

Hur Stora Mellby-mössan blev "min"

Vid något tillfälle, inför en träningstur, hade jag glömt mössan hemma. Efter ett besök på klädhyllan på Bergevi, hittade jag Stora Mellby-toppluvan. Utan att tänka alltför mycket, satte jag den på huvudet. Därefter var den i min ägo.

Då jag är uppfostrad i ett missionsförbundshem, där sjätte Guds bud, ”Du skall icke stjäla”, var ett kompromisslöst rättesnöre, drabbades jag efter ett tag av samvetskval. Mössan var ju inte min. Den hade en annan ägare.

 Vill man hårddra det hela, var mössan ett stöldgods. Jag var en tjuv. Visserligen kan brottet knappast beskrivas som grovt, eller medvetet. Men ändå.

Fortfarande kan det kännas ett styng i samvetet, när jag tar på mig toppluvan, trots att brottet idag är preskriberat. Tänk om någon i Stora Mellby fortfarande går omkring och funderar över vart mössan tog vägen.

Att åtgälda Stora Mellby och dess folk

Nu har jag bestämt mig för att göra upp med mitt samvete en gång för alla. Vårt äldsta barnbarn, en yngling i början av tonåren, är en äkta fotbollsfreak. Han kommenterar ibland mössan och funderar över hur Stora Mellby SK:s fotbollslag är.

Därför skall jag, i vår, ta med mig barnbarnet och kanske några av hans lagkompisar till Stora Mellby och se en match. Jag skall betala allas inträde, jag skall bjuda på korv, hamburgare, dricka och vad som finns. På det sättet ökar ju klubbens inkomster. Visserligen går inte pengarna till brottsoffret, med klubben får bli ett slags substitut, som skall rena mitt samvete.

Jag kommer att vara nervös när vi passerar insläppet. Jag har naturligtvis toppluvan på mig. Därmed ger jag den rättmätige ägaren en chans, att känna igen sin mössa. Om någon kommer och påstår sig vara ägare till mössan och kräver den tillbaka, lämnar jag ifrån mig den utan protester. Jag kommer att be om ursäkt och förklara mig villig att betala för slitaget.

Jag hoppas dock att kunna lämna Stora Mellby med mössan i behåll och ett renat samvete. Det är ju, som sagts, en av mina käraste ägodelar det gäller.