Anna hade sedan barndomen nedsatt hörsel och fick sjukhusbehandlingar under flera år. 1916 blev hörseln sämre. Hon hade fått varbildning i öronen och det blev dags för operation på Sahlgrenska sjukhuset. När hon blivit inlagd på sjukhuset kom representanter för de sociala myndigheterna för att göra en bedömning om Anna skulle slippa betala för sjukhusvistelsen (det här var långt innan dagens välfärdssamhälle). Hon upplevde det som mycket obehagligt, som ett förhör på vårdavdelningen. Och på den tiden var det stora salar och många öron som lyssnade.

Inför operationen skulle en sköterska klippa håret. Hon ville göra det så skonsamt som möjligt, men översköterskan Dagmar beordrade att håret skulle klippas mycket mer än nödvändigt.

Efter operationen satt mamma Karolina i fyra timmar och väntade på att Anna skulle vakna.

Ni kan gå hem, sa syster Dagmar. Flickan blir inte att hon kan tala med er ändå.

Och så fick det bli. Karolina grät på vägen hem över att hon inte fick träffa sin Anna.

Det blev många tuffa behandlingar i en vecka och när Anna kom i rullstol till avdelningen var det dags igen för syster Dagmar:

- Nu ska Anna sopa golvet.

Anna svarade att hon inte klarade av det.

Det kan ni visst det. Har doktor Knutsson sagt att Anna kan vara uppe, då kan Anna sopa golvet. Så sätt igång nu bara!

En elev sopade golvet åt Anna men hon skakade av rädsla över att bli upptäckt av syster Dagmar.

Det här var under första världskriget med brist på mat. Eftermiddagsmålet var varmvatten, kanske smaksatt med krusbär eller vad patienten hade tillgång till. Många fick nöja sig med varmvattnet.

Vi skulle få koka en kanna med en liter varmt vatten, berättar Anna. Men det fanns ingen möjlighet att den kannan skulle räcka till alla. Det var så stora salar på den tiden.

Lösningen blev att lura avdelningssköterskan genom att fylla patienternas muggar så fort vattnet kokade och sedan koka en liter till.

Kvällsmaten bestod av endast en portion rågmjölsgröt med skummjölk. En kväll klagade en av Annas medpatienter på att hon inte kunde somna eftersom hon var så hungrig.

Jag sa till nattsköterskan. Finns det ingenting att ge henne? Hon fick en skorpa.

Det kunde också bli konflikter mellan patienterna om minsta brödbit. Det var en ständig kamp om maten.

Det var en tant som skulle mata en flicka som hade cancer i ögat. När flickan inte svarade om hon ville ha mer sa tanten ”ja, då får väl jag äta upp det”.

Patienterna fick alltså hjälpa till med matning, sopa golv och rulla bandage på den kirurgiska avdelningen där Anna var inlagd.

När det var dags för utskrivning skulle vaktmästaren hämta ut Annas kläder. De fick leta efter hennes kappa.

Där hänger ju min kappa, sa jag. ”Du som ligger fritt kan inte ha en sån fin kappa”, sa han.

Anna förklarade för vaktmästaren att hennes mamma köpt en stuvbit och sytt kappan. Hon fick sina kläder, inklusive kappan och berättade för sin bror Arvid som tyckte att vaktmästaren varit oförskämd.