Lasse ville redan från början gå sina egna vägar. Han hade svårt att komma till rätta med andra människor och bygdens normala livsföring.
Han hade svårt att finna sig till rätta med det ordnade, enformiga arbetet på bondgårdarna. Han vantrivdes med de långa arbetsdagarna som började vid soluppgången och slutade först när solen sjönk bakom Martorpsskogarna. Han längtade till jaktens äventyr och valde snart att lämna arbetet som dräng och sökte det fria livet som jägare.

Att kunna försörja sig på sin jakt var svårt, trots att tillgången på  harar och rävar var god. Ibland fick Lasse lägga ifrån sig bössan och ta sig ett riktigt arbete, man kunde finna honom bland kalkbrännarna vid Nils Arvidsgårdens kalkugnar ett stycke upp på berget. 

Arbetet som kalkbrännare passade Lasse, det hårda yrket med gamla anor var som gjort för honom. Men någon längre tid stannade han inte, jägarlivet var det som lockade honom. 

Lasses jaktbrager var inte det enda man tala om i hela Husaby utan även hans hetsiga, farliga humör och sin stora styrka. Att komma i dispyt med honom ville man inte, vad som hände när ilska släpptes loss visste man aldrig. 

Vad folk tyckte och tänkte om Lasse brydde han sig inte, friheten var det som betydde mest för honom. 

Lasse talade gärna om tiden när han tjänade Kungen ”ve kanonerna” i huvudstaden, Kung Karl XV. Om detta stämmer eller om detta var en fantasi hos Lasse berättar inte historien.