Herr Andersson nere vid Råbäcks Mekaniska stenhuggeri

Nu var det dags att besöka Herr Andersson nere vid Råbäcks Mekaniska stenhuggeri nere i hamnen. För att komma dit behöver vi precis som kalkstenen ta oss ner för berget. Stenen som bröts för hand här uppe i olika stenbrott. Kalksten i rött och grått. Inne i skogen kan man gå vilse när guiden missar stigen. Så kan det gå, men det blir ett äventyr att gena över tomten vid ett annat litet torp. Vart hamnar vi nu?

På väg ner upptäcker vi saker, allt från USA kl 3 (Urberg, Sandsten, Alunskiffer, Kalksten, Lerskiffer och Trapp) men också dynamit, räls för vagnar som fraktade sten och mycket annat. Vagnar som fraktade sten och en död näbbmus.

Några pojkar hittade dynamiten i dess förvaringskammare.

Väl framme så balanserar barnen på den gamla rälsen in i stenhuggeriet.

Vägen till hamnen.

Väl nere blir det saft och bullar och alla fick se de vagnar som rullat ner med sten och bränd kalk till hamnen. Vi balanserar på rälsen in i verkstaden. Här tar vi del av berättelser om maskiner som hjälp människan att bearbeta stenen till det som önskades. Mycket arbete skedde också fortsatt för hand. Här tillverkades allt från gravstenar till diskbänkar, trappor och byggstenar.

Vilken hög byggnad i Lidköping är byggd med kalksten härifrån?

Precis! det stora fina gamla vattentornet.

Nu är Råbäcks hamn en plats för vila, semester och bad. Förr låg här en industri, Råbäcks mekaniska stenhuggeri, med hårt arbete för varje arbetare. Deras erfarenhet och kunskap om kalksten gav deras lön. Det var långa arbetsdagar och dåligt betalt. Det fanns inte heller några bra arbetsskydd. Denna vackra plats var en gång hård och slitsam, svårt att förstå nu. Även om verkstaden är sig lik, men nu vilar här ett lugn. Vi avslutade med att kolla på bilder om hur det såg ut här för 100 år sedan.

Barnen tyckte det var tur att deras buss kom ner för backen och kunde hämta upp dem, benen var trötta och solens varma strålar ganska utmattande. Kanske någon somnade i bussen på väg tillbaka till Hällekis skola? De slapp i alla fall gå som unge Herr Andersson fick göra när han skulle till Hällekis, han hade varken cykel, bil eller busskort.

Alla barnen ritade och skrev berättande om dagen, här är två av dessa.