Under senare delen av 1920-talet, 30-talet och 40-talet utvecklades brandväsendet rejält. Då uppfördes en ny brandstation, brandkåren motoriserades, automatiska brandlarm installerades, avtal slöts om eldsläckningshjälp och kåren omorganiserades. Staden fick ett modernt brandväxende under ingenjör Berglinds ledning. Dessutom köptes det ny eldsläckningsmateriel åt den fasta brandkåren då brandposterna i vattenledningsnätet började användas. Materialet monterades på fyra slangkärror, tre av dem var mindre och hade 150 m 63 mm tryckslang. På den större (redskapskärran) fanns även en pytsspruta, fyra skarvstegar mm. Med den utrustningen var det möjligt att bemästra även svåra bränder.

Den fasta kårens manskap delades upp i fyra avdelningar, varje avdelning var en självständig enhet med förman, vice förman, strålförare, vice strålförare, brandpostöppnare samt ytterligare två man. De olika avdelningarna placerade på olika delar i staden, detta för att vara snabbt på plats vid en brand. 

Personalen var enligt organisationsplanen avdelad med särskilda arbetsuppgifter och specialiserat. Detta var inte bra, brandbefälen kunde inte vara helt säker på vilka som kom till utryckningen. Specialiseringen övergavs och samtliga brandmän började tränas på alla förekommande arbetsuppgifter. Även brandredskapen visade sig vara otillräcklijnga och olämpliga för de skiftande uppgifterna som brandkåren ställdes inför. En 16 meter hög mekanisk brandstege inköptes år 1910 s.k. Stockholmsmodell. Stegen kom att förvaras i ett åkeri i närheten av spruthuset på Tullportagatan, detta för att stegen skulle kunna vara snabbt på plats vid en brand. 

Samtidigt utbildades en särskild livräddningsavdelning, som bestod av sex man samt en chef, brandförman David Bergman.
Samtidigt anställdes en instruktör som såg till att personalen fick den ndvändiga utbildningen. Poliskonstapel Simon Bergman, som utbildats vid en yrkesbrandkår fick tjänsten.