Halle- och Hunneberg

Flottleden användes under elva år mellan 1879 och 1896. Under tre år avverkades det in­­te kring leden och under några år fanns det för litet vatten. Dålig vattentillgång, rin­ga fall, de smala kanalerna och en besvärlig bogsering över sjöarna, gjorde det nödvän­digt att "leda" stockarna hela vägen genom systemet.

Transporten över sjöarna var en arbetskrävande historia. Man använde en så kallad ringbom av timmerstockar sammanlänkade med kättingkoppel, som lades runt ett lämpligt antal timmer. Bommen bogserades med roddbåt över sjön till utloppet, där den öppnades, varefter virket, stock för stock, släpptes ner till nästa sjö, där proceduren med ringbom upprepades. När man ser det smala, krokiga diket mellan Gårdsjön och Grinn­sjön förstår man att praktiskt taget varje stock fick styras och dras för att komma ner.

Ett stort problem var kanalerna mellan Eldmörjansjöarna. De blöta maderna bar inte, varför man var tvungen att använda båtar för att dra fram timret med båtshakar. Från  Eldmörjan till By klev användes den befintliga utloppskanalen från 1856. Virket togs upp vid Byklevsfallet där det sorterades i kundanpassade poster och såldes på auktion.

Flottningen blev på detta sätt mycket arbetskrävande. Även vattentillgången var mestadels ett problem. Av de arton år som flottleden fanns kunde den användas endast elva gånger och störs­ta antalet stockar som flottades under en säsong var 800 stycken. Hela verksamheten kan betraktas som ett misslyckande. Projektet var ett desperat försök att lösa transporten från bergets inre delar.