Indelte soldat

Det var i princip nödvändigt att soldaten var gift för att ha någon som tog hand om torpet när han inte var hemma.

När mannen var i tjänst och borta från hemmet var det hustruns uppgift att se till att familjen hade något att livnära sig på. Om barnen var stora kunde även de hjälpa till vid torpet. 

Så länge mannen var soldat fungerade det för det mesta bra för familjen. De förmåner som torpet gav kunde hon och barnen dela på.

Om mannen stupade eller omkom under kommendering, nödgades rotens bönder att inom tre månader anställa en ny soldat och då var hustrun tvungen att flytta om hon inte fick bo kvar och den nya soldaten fick ett annat torp av roten. Ibland hände det att änkan gifte sig med den nya soldaten och det blev för många en lyckad lösning. Då behövde inte socknen tänka på att hjälpa hustrun och kostnaderna hölls nere.  För många änkor blev det flytt till en backstuga som ofta låg på byn utmarker. 

Många gånger bestod arbetet i att tjäna hos någon av bönderna som maken varit anställd hos som soldat. I slutet av 1800-talet blev uppehället för många hustrur att tillverka och sälja föremål för att få en inkomst. 

I många socknar ville man visa att man ställde upp för soldathustru som förlorat sin maken, ofta skedde begravningen på annan ort och kyrka. Hustrun hade förlorat både maken och försörjning och hade inte själv kunnat påverka sin situation. Under senare delen av 1800-talet  startade man i Mälarlandskapen bland korpraler, vicekorpraler och soldater en insamling för att få en fond där soldatänkor kunde får medel till sitt uppehälle. Fonden hade klara regler och man kunde få max 15 riksdaler per år. Bidraget upphörde om hon gifte om sig eller begick något brott. 

Bland soldatbarnen var det i första hand pojkarna som man försökte få någon att gå i faderns fotspår till soldat. Soldatbarnen som inte gick in i försvarets rullor blev ofta placerade i andra familjer och fick arbeta i jordbruket.