Indelte soldat

Systemet med soldattorp startade på 1680-talet, syftet var att ständigt ha tillgång till knektar (fotsoldater). De skulle vara vältränade och snabbt kunna moblisera vid behov. Innan dess ställde gårdarna upp med män efter bästa förmåga vid krigstillstånd. Enligt det nya systement var nu de svenska gårdarna (rotebönder) i grupper (rotar). Var och en av gårdarna höll en soldat i beredskap, det var också vanligt att söner till en soldat tog värvning. Som kompensation fick rotebönderna befrielse från utskrivning till militärtjänst för sig själv, en dräng och en av bondens pojkar. Om roteboden inte lyckades rekrytera en ny soldat kunde han i värsta fall tvings att själv dra ut i fält. Under fredstid  arbetade soldaten på gårdarna som de andra torparna. 

Vid inskrivningen fick soldaten ett soldatnamn. Ofta ärvde han namnet som soldaten före honom på torpet haft. Namnen kunde vara beskrivade, såsom Hurtig, Rask, Modig, eller namn med en militär anknytning som Lans, Sköld eller Dolk.
Anledning till namngivningen var att soldaterna behövde mer unika namn. Namnvariationerna var ringa och antalet personer som t.ex. lystrade till Lars Svensson kunde vara stort. 

De indelta soldaterna gjorde en generalmönstring vart tredje år, och vart tredje år hade Kronan torpsyn för att se till att bönderna fullgjorde sina plikter mot soldaten.

Soldatens uniform förvarades i en låst kista hos rotebonden. Uniformen fick bara användas när soldaten kallades till regementsmöte på övningsheden eller i krig. Regementsmötena genomfördes under några veckor efter vårsådden och före skörden. I fredstid övade och parerade socknens soldater på söndagarna utanför kyrkan och detta var ett uppsakattat festligt inslag på vilodagen, då var soldaterna klädda i en enklare uniform.

Hemma på torpet skulle soldaten lära sig läsa och skriva och han ingick också i ett postsystem, soldatpost, där brev mellan exempelvis olika officerare skickades från soldat till soldat för att nå mottagaren. Läs- och skrivkunnigheten var tämligen hög bland soldaterna och gav dem därför ett visst anseende. De var beresta och kunde förmedla nyheter och berätta historier för alla dem som aldrig kunde eller fick lämna hemtrakten. Det var inte ovanligt att pensionerade soldater fick tjänst som klockare eller skollärare. 

I fredstid kunde soldterna användas som arbetskraft av Kronan för att till exempel bygga fästningar.

Rotetavla

På soldattorpet på väggen mot vägen hängde rotetavlan. På denna framgick kompaniets namn och soldatens nummer. 
Från början var texten målad direkt på husväggen med röd text. Men när torpens fasader började målas med faluröd färg under 1700-talet övergick man istället till speciella trätavlor med vit text på svart botten, senare kom vitmålade plåtskyltar med svart text. Med tiden kom utseendet på tavlorna attr variera en hel del. Tavlans form liknade ibland en sköld eller ett vapen. 

Indelte soldat

Syneprotokoll och avflyttning

In- och utflyttning skedde vanligtvis vid i mars 15-20 mars eller på vårfrudgen den 25 mars. Då gjordes en inspektion (syn), att allt var i sin ordning.

Dessutom genomfördes en torpbesiktning vart tredje år även om samme soldat bodde kvar. Synprotokoll över soldatorp gjords i början av 1700-talet fram till slutet av 1800-talet och exempel på detta finns bl.a. i Krigsarkivet. 

Förmånen av fri bostad i ett soldattorp var en del av den indelte soldatens ersättning. Soldaten kunde ta avsked från armén på egen begäran. Giltliga skäl var hög ålder, krigsskada eller sjukdom. Vid avsked behöll soldaten sin lön till den månad han avgick samt fick bo kvar i soldattorpet ytterligare en tid för att sedan lämna torpet där han bott och brukat jorden under lång tid. Han fick sedan flytta ut för att bereda plats åt sin efterträdare. Ibland kunde det hända att han fick bo kvar så länge han levde. 

Om soldaten avled i fält hamnade många familjer i stora svårigheter när de på detta sätt blev hemlösa med kort varsel. Roten var skyldig enligt lag att inom tre månader tillsätta en ny soldat. Ibland kunde den nya soldaten gifta sig med soldatänkan. Dock hade roten en viss skyldighet att bistå änkan i sådana fall och om soldaten avled under tjänstgöring kunde armén bistå med begravningshjälp.