I århundraden har människan utnyttjat kalkstenen, skiffern och sandstenen bland annat på Kinnekulle. Under kalkbränningens storhetstid var många gruvor i gång runt om Kinnekulle och alla dessa jämte oljeverken, cement- och stenindustrin har knaprat på bergets viktiga naturtillgångar.

Den till byggnader och ornament användbara kalkstenen har framför allt brutits vid Gössäter. Denna kalksten tillhör lager, vilka uppträder isolerat inom täljstenen samt inom angränsande delar av rödstenen. Bara en del av den brutna stenmassan kan användas. Stora högar av vraksten belamrar den zon runt berget, där brotten är belägna.

Det bästa kalkstenslagret kallas likhallen, eftersom gravstenar har framställts av denna bergart. 

Carl von Linné skildrade på sin Västergötaresa år 1746 de vedeldade kalkugnarna. En vedugn placerades i en backsluttning där den grävdes in i jorden. Veden staplades korslagd och sedan lade man man stenen och det hela täcktes med ett tjockt lager jord. 

Under 1700-talet och framförallt 1800-talet hade statens inblandning i industri och skogsbruk minskat. De svenska skogarna behandlades därför vårdslöst, de överutnyttjades men man brydde sig inte om att göra återplanteringar. 

Under perioden 1828-32 var Kinnekulleområdet det viktigaste området för kalkproduktion i Västergötland. Hela Kinnekulle kom att bli helt kalhugget på grund av kalkbränningen, men även av andra orsaker. 

Skogsförödelse fanns i hela Sverige. En orsak till vanskötseln var fattigdomen som var stor på landsbygden. För att människor skulle överleva omvandlades skogar till betesmarker, brändes för odling och avverkades till bränsle och byggnadsvirke.

Bristen på ved gjorde att det senare blev förbud på att avverka skog. I mitten av 1800-talet kom ett par karlar från Halle-Hunneberg till Kinnekulle och lärde ut konsten att bränna kalk med hjälp av skiffern. Bränningen skedde då även i jordugnarna. 

Den murade kalkugnen byggdes av malmhaller utan murbruk och runt ytterväggarna lades bränt skiffer, grus. Alunskiffern kallades vanligen malm och kalkstenen endast sten. Vid uppsättningen av en ugn lade man malm och sten i lager eller så kallade floker, 6 floker malm och 5 floker sten, den understa flokan utgjordes av malm.
Stenflokan var ca 30-40 cm tjock och malmflokan ca 50 cm. Över det hela grusades på med skiffergrus. Öppningen framtill på ugnen kallades bröstet och nederst i bröstet fanns tändhålet där man fick tända med ved. Ugnen fick brinna ungefär en vecka. 

Att alunskiffer kom att användas som bränsle  blev revolutionerande. En industriell föregångar till kalken på Kinnekulle var Hönsäters alunbruk som startade 1800. Alunbränningen kombinderades tidigt med kalkbränningen i mindre skala. På Hönsäter började man med alunskiffer som bränsle omkring 1806.

Under tiden före genombrottet för kalkindustrin på 1880-talet hade de flesta kalkarbetare jobbet som en bisyssla. Många fattiga i bygden tog ett påhugg då och då, det gällde alla som bodde i en krans runt själva berget. Även företagarna tvingades till binäringar, de flesta tidiga kalkbruk hade någon form av kombination med annan stenförädling som alunframställning eller stenhuggeri. 

Under första världskriget mellan 1914-18 är Sverige avskuret från stenkolsimporten, detta tillsammans med importstopp för konstgödsel för jordbruket och behovet av jordbrukskalk kom att gynna den skifferbrända västgötakalken. 

Nästa kris för kalkarbetarna kom mellan åren 1933-34, men man får tacka andra världskriget som innebar isolering och ransoneringar. Skiffereldningen kom dock inte att ge samma renhetsgrad som när man eldade med stenkol och ved . Det dröjde därför inte länge förrän kalkindustrin i sin helhet i Västergötland gått i botten. Omkring 1960 var alla kalkbruk borta.