Limgobbar kalkarbetare Limgobbar kalkarbetare Limgobbar kalkarbetare Limgobbar kalkarbetare Limgobbar kalkarbetare

För att komma åt berget måse man först schakta bort jordlagret, detta var ett inte något lätt arbete. Senare flyttades gruvan att längre upp och berget blev samtidigt djupare. Jorden som skulle bort forslades bort med skottkärror. Höga ställningar eller landgångar fick byggas upp på bockar, 10 - 12 meter över gruvboten och längden på dessa kunde räknas till 15 -18 planklängder vilket motsvarar ca 75 meter eller mer. På dessa höga ställningar körde arbetarna sina skottkärror som var av en särskild typ, det gick inte an att han anlag för svindel på dessa vingliga broar. 

Brytningen av berget skedde genom sprängning. Djupa hål borrades och dessa laddades med dynamit. Vid borrningen skötte en man oborret, vred det en aning efter varje slag och två man skötte hammarna i en väl inövad takt. När skottet var laddat och skulle tändas ropande man "här ska tändas" och efter tändningen "här var det tänt", för att övriga arbetare skulle kunna sätta sig i säkerhet för kringflygande stenar. 

Ugnarna som man murade upp la man så nära berget som möjligt för at det skulle kunna användas så länge arbetet höll på, detta för att spara tid och för att transporterna inte skulle bli så tidsödande. En ugn kunde ha en längd av ca 9 m, en bredd av 5-6 m och en höjd av ca 4 m. Den kunde då ge 1000-1200 hektoliter osläckt kalk. 

Den losskjutna malmen och stenen slogs sedan ytterligare sönder med släggor och kärrades in i ugnet där materialet plockades ut i jämna och täta floker. Den färdiga ugnen kunde stå en längre tid innan den tändes, detta berodde på om det fanns någon beställning av kalk eller inte. 

När ugnen hade brunnit sin bestämda tid fick man "ta ut" som det hette. Den brända skiffern kärrades undan och kalkstenen forslades till lastningsplatsen. Ibland kunde det hända att en bränning gick fel, stenen i ugnen hade då inte blivit genombränd. Detta förorsakade säkert stora kännabara inkomstförluster för arbetslaget. Det kunde även hända att kalken "falla", dvs. sen gick sönde roch blandade sig med gruset, avfallet. 

Vid Råbäck transporterades all kalk vid denna tid med kalkbanan till hamnen, där den lastades direkt på båtarna. Trolmens gruva fraktade sin kalk med hästar  och tidigare oxar till Trolmens hamn. När järnvägen kom 1897 gick kalken till Trolmens station. I början av 1900-talet byggde även Råbäck en bana från sin gruva till järnvägen. 

Vagnarna på kalkbanan var förendade med varandra med en stållina, denna hade samma längd som banan och på båda sidor löpte lättgående linskivor  och vid kalkbrottet fanns en större linskiva med vertikal axel och säkerhetsbroms. Mitt på mellan spåren där vagnarna möttes fanns ett dubbelspå med automatiska växlar. Där kunde både den nedåtgående och den uppåtgående vagnen växla sig själva på rätt spår och de passerade varandra obehindrat. Vagnarna rymde 4 tunnor bränd kalksten och lastades ur genom att botten öppnades.

Än idag är banvall, kalkgruva och sträckningen i övrigt bevarad vid Råbäck med undantag av viadukt och räls.