Nytt på 1960- och 70-talet var att skolbyggnaderna skulle göras flexibla för att kunna anpassas till morgondagens behov. Skolorna började byggas allt mer med utgångspunkt från pedagogiken. Nu etablerades tankarna om öppna planlösningar och klassrum i olika storlekar - samma idéer som lyfts fram också när dagens skolor planeras. Detsamma gäller elevers och lärares involvering i planeringen av skolhuset.

I början av 1960-talet genomfördes en gymnasiereform i syfte att få fler unga att utbilda sig längre. Tidigare var det en ganska liten del av befolkningen som hade möjlighet att läsa vidare vid läroverken och gymnasierna. Ett flertal nya gymnasier uppfördes nu runt om i landet, även på mindre orter som tidigare saknat skolor för de äldre ungdomarna, något som bidrog till förlängd utbildning för många. Som exempel kan nämnas Marks gymnasium i Skene som invigdes år 1974. Läsåret innan den stod färdig läste endast 113 elever i området på gymnasium. Två år senare läste 620 elever vid Marks gymnasium.

En tydlig sänkning av den arkitektoniska och byggnadstekniska kvaliteten kunde märkas i det sena 1960-och 1970-talens skolbyggande. Skolorna byggdes av fabrikstillverkade betongstommar som fogades ihop snabbt och effektivt på plats. Det skulle vara rationellt och kostnaderna skulle hållas nere. Ytterligare ett exempel från Marks kommun är Tingvallaskolan som byggdes på bara åtta veckor.

Bristen på kvalitet i materialen och hantverkskunnande kom att straffa sig. I ett antal skolor uppstod fuktproblem då betongplattorna sög upp vatten från marken och de platta taken började läcka.