Skonaren Isolda

Vår destination var denna gång Montevideo. Det skulle bli en lång resa, etthundra dygn. Vindarna äro ju inte precis gynnsamma för en sådan segling som Havanna – Montevideo. För att göra bästa möjliga seglade vi upp genom Florida Strait, så österöver med västliga vindar för att sedan inte långt från Afrika fånga upp nordostpassaden och dejsa iväg sw-vart. Det var alltså inte endast en betydande distans att tillryggalägga, vi hade också den resan oturen att få ligga länge och driva i stilla bältet. Det blev dåligt med kosthållet. Helt naturligt då resan drog så länge ut på tiden. Det gällde att spara på allt och framförallt försöka få fisk. Däremot saknandes ju ingalunda dricka. För att få in hela lasten hade vi aderton stora cañafat på däck, surrade runt stor- och mesanmast. Därur hämtade styrmännen och matrosen sin dryckjom. Det tillgick på så sätt att en band slogs upp, resp. ett hål borrades och cañan fick rinna ned i en tillbringare. När den var fylld, pluggades hålet och bandet slogs på plats .Det blev många hål under dessa nära tre och en halv månad, så många att när vi sedan lossade lasten och botten råkade gå ur det fat, som hela tiden använts för att försörja med dricka, såg insidan ut som skinnet på ett piggsvin.

De största förbrukarna var styrman och matrosen, som gick på styrmans vakt. De hade ständigt caña-tillbringaren och en sockerburk med sig, sockret för att i någon mån mildra den beska smaken. Den utrustningen stod bredvid dem, när de på dagen satt på däck och sydde segel, den stod på halvdäck på deras nattvakter. Trots, eller kanske tack vare detta ständiga drickande föreföll de aldrig berusade mer än en gång, midsommardagens morgon. De hade haft morgonvakten, så när vi kom på däck kl.8, hade de båda lite svårt att gå utan att hålla sig i räcken och brädgång. Detta är också det enda minne jag har av de tre helger vi hade den resan, påsk, pingst och midsommar. Påsken hade vi måhända någon slags extraförplägnad, men vid pingst och midsommar med ännu långt kvar till hamn kunde sådant väl inte ifrågakomma.

Men allting har en ände, så även denna långa resa. Så ankrade vi en natt utanför pirarna vd Montevideos hamn. Kl.7 på morgonen, då Janne och jag hade vakten, sattes livbåten i sjön och riggades och så fick vi två segla Ahlgren i land. Vi förtöjde, Ahlgren gick till skeppshandlare och mäklare, vi fick två timmar på oss att göra vad vi ville. Det blev förstås kondis. Så mötte vi upp vid båten, lastade provianten och så bar det av ombord. Där blev det fest. Färskt kött, potatis, grönsaker, mjölk och färskt bröd. Inget mer arbete för någon annan än kocken den dagen, vi åt, vi sov och åt igen. Det var ägg och skinka, smör och grädde till kaffet, wienerbröd och bullar.

Känslan av välmående, som behärskade oss, kan ej beskrivas, den kan endast förstås av den, som upplevt något liknande. Allt besvär, alla umbäranden, allt var som bortblåst, allt begravdes i den orgie av god färsk mat, som denna första och de närmast följande dagarna behärskade vårt liv.

Lossningen blev ett lustigt kapitel. Det var hamnarbetarstrejk och som strejkbrytare hade man tagit vad som stod att få. Där var lösdrivare upplockade i sta´n, där var qauchos från pampas, ja där var allt utom folk, som förstod lastning och lossning av fartyg. Att handskas försiktigt med fatlasten hade man inget begrepp om. Alltså tog man bara faten mitt i luckan, tills man var nära botten, de som sedan låg i tirar vid sidorna störtade man ner med användande av spett. Laggar och bottnar knäcktes eller slogs ut, cañan flödade och för oss fyra, som var besättning, blev det att hjälpa till med att rädda vad räddas kunde. På kajen dracks det vilt och när dagen var till ända, fanns det ingen nykter att se på kajen. Ja det var ett skådespel.

Nå, lasten kom till slut ut och vi halade ut på redden. Där vidtog det äckligaste arbete, som tänkas kunde. På resan till Havanna hade naturligtvis en del talg läckt ur faten i värmen, sedan hade caña läckt ut och i sjögång blandats med talgen. Blandningen hade blivit till en grön stinkande massa, som fyllde utrymmena mellan bottenstockarna. Och allt måste naturligtvis upp och botten rengöras grundligt för att inte denna ruttna massa skulle kunna skada den last vi nu skulle ta in, torkat kött till Havanna.

Kapten hade haft att välja mellan denna last och en last till Australien, den sistnämnda med en lockande god frakt, men han drog sig för att med hustru och barn ge sig i kast med stormarna runt Kap Horn.

I Montevideo låg vi samman med en stor norsk fullriggare, ”Derwent”, som även den skulle lasta torkat kött till Havanna. Det skulle alltså bli en intressant kappsegling. Det blev det också. Diskussionen var livlig mellan oss besättningsmän, när vi träffades iland på kvällarna. Var och en höll förstås på sitt fartyg. Vi på Isolda var väl medvetna om att med gynnsam vind skulle vi aldrig kunna göra så god fart som en stor råseglare. Men från La Plata till nord om Sydamerikas ostligaste spets skulle vi mest ha kryss och då hade vi förmånen av att kunna ligga högre än en råseglare. Vi vann också seglingen med tio dagar till godo på Derwent, så att när de äntligen kom, var vi redan för länge sedan utlossade och låg och väntade på ny last. Vi hade fått nytt ett nytt hem på detta lilla fartyg. Vi hade gjort resan på sextio dygn. Så varierar resornas längd med segelfartyg. Havanna-Montevideo etthundratre dygn, återresan sextio. Seglandets hasard.

Då vi kom fram till inseglingen till Havanna, mötte som vanligt lotsbåten. På långt håll ropade lotsen i megafon: Kriget är slut! Kriget är slut! Det måste ha varit med en egendomlig känsla vi alla tog emot den nyheten. Vad betydde det? Skulle vi komma hem snart? Vi hade ju alla vant oss vid att vara fjärran från hemlandet. Vi hade levt i en värld för sig, knappast ens något brev hemifrån och därför ingen vetskap om hur det stod till i respektive hem. Vi hade vuxit samman till en enda stor familj, tack vare kapten och fru Ahlgrens omsorger om oss pojkar.

Om det var att kapten Ahlgren inte hade någon brådska eller om han hade svårt att finna någon last, som passade oss, vet jag inte, men uppehållet blev även denna gång ganska långt, så att vi hann med att fira både jul och nyår, innan det blev fråga om att lasta. Småningom kom dock beskedet om last. Hudar och honung till Le Havre.

Den last vi haft till Havanna, torkat kött i säckar, var naturligtvis en ömtålig last. Skeppningstiden betydde därför mycket. Vår egen hade klarat sig bra med endast ett fåtal säckar ruttna. Värre var det med Derwents. I dess last voro tusentalet säckar ruttna. Lastades i särskilda pråmar och sänktes ute till havs. Stanken var olidlig från lastrummen och man närmade sig därför inte gärna fartyget akterifrån, där det låg till ankars på redden. Men det kött, som var friskt, var så mycket bättre. Gick man på en restaurang för att äta en kötträtt, kunde man välja mellan färskt kött och det importerade torkade. Det senare var dyrare.

Umgänget med besättningen på Derwent blev livligt. Lördagskvällarna hade vi gemensam samling på en krog på industrisidan av bukten, mittemot staden. Där dracks det flitigt och många voro de av matroserna, som fingo hjälpas ner till båten, då vi åter skulle ombord.

Något sådant som lagstadgade fridagar fanns naturligtvis inte på den tiden, men på Isolda var det aldrig snålt med ledighet. Dessutom hade ju den, som haft nattvakt – sådan hade man alltid i hamn – följande dag ledig. Jag blev därför ganska hemtam i Havanna liksom i Montevideo och hann med sevärdheter både i och omkring dess städer kanske framför allt i Havanna. Till sevärdigheter av intresse räknar jag då också att ströva omkring på gator och gränder, se på hantverkare i deras bodar och se hur människorna levde. Inte minst intressant var det att se på hur hantverkare rullade de berömda cigarrerna, som jag också lärde mig röka med välbehag. Sista besöket i Havanna blev det intressantaste, då jag nu hade kommit så långt med min spanska, att jag talade flytande.

Det blev också intressant samvaro med sjöfolk av olika nationaliteter, även om de skandinaviska blev majoriteten. Diskussionerna rörde sig naturligtvis ofta om kriget och kunde då bli livliga, för att inte säga häftiga på gränsen till slagsmål. Men också mera känslobetonade sammankomster. En typisk sådan upplevde jag, då en transbåt kom in till Havanna och ankrade på redden. Vi misstänkte på goda grunder, att de kunde ha nyheter från Sverige, vilket de också hade, även om de själva inte precis nyligen hade varit i Europa och många av de ombordvarande hade varit hemifrån lika länge som vi. Så tog en fram grammofon och spelade en skiva, som då var ny. Det var ”Barndomshemmet”.

Det var egendomligt att se tårarna strömma på flera av dessa garvade sjömän. Det gjorde ett egendomligt intryck att se dessa män, som sannerligen annars inte var några blötdjur, sitta där i skansen med tårarna strömmande utmed kinderna. Jag skulle uppleva något liknande många år senare som andre styrman i ångaren Meta. Där hade vi en – som jag då tyckte – gammal förste styrman, som förälskat sig i Fänrik Ståls Sägner. Vi samlades ibland i hans hytt på kvällarna istället för att gå iland. Då tog han fram sin Runeberg och läste högt för oss, t.ex. Häradshövdingen, Döbeln vid Jutas, Molnets broder. Efter en stunds läsning strömmade tårarna och stämman brast. Det kunde se skrattretande ut, men gud nåde den som skrattade. Han åkte omedelbart ut och det var inte värt han visade sig mer den kvällen.