Resan New York – Buenos Aires blev en av de långa resorna, dock inte den längsta vi gjorde med Isolda. Vi kom fram till Buenos Aires, då där var full vår, i september lossades vår stockegodslast och så kom då frågan vart vi skulle ta vägen efter utlossningen. Men eftersom det var krig i världen, hade kapten Ahlgren ingen brådska och några besked hemifrån kom ej.

Det skulle visa sig, att måhända var det till fördel, att Ahlgren inte haft någon brådska, ty en vacker dag efter utlossningen blev kocken sjuk i något, som visade sig vara tyfusfeber. Iväg till sjukhus. Så var vi utan kock. Att skaffa någon annan från land var aldrig på tal. Jag fick helt enkelt orden: ”Nu Gunnar får du ta´ hand om byssan.” Det var ju inte precis någon sinekur. Att vid 16 års ålder få ta hand om kosthållet för ett hushåll på tolv personer. Men det måste gå. Inköp slapp jag emellertid göra. Det skötte Ahlgren om. Det gällde dock att vara uppe vid sextiden, sätta fyr i spisen och har kaffet färdigt före sju, då arbetstiden började. Sedan frukost, middag, e.m. kaffe och kvällsmat.Tre lagade mål om dagen. Någon vecka efter kockens insjuknande var det fru Ahlgrens tur att åka iväg till sjukhuset.

Under tiden hade Ahlgren ordnat med en last från Montevideo, så vi seglade dit och ankrade på redden. Där dröp den ene efter den andre av till sjukhus, styrman och konstapeln och även äldste pojken, Bolivar. De andra barnen inackorderades i familj och Ahlgren själv flyttade i land. Så kom kocken tillbaka, så småningom även de andra i tur och ordning som de insjuknat.

Under tiden hade vi passerat jul, en något speciell sådan, Kapten Ahlgren hade ställt om att ingenting saknades för riklig julförplägnad, det var högsommarvärme och solen sken, där vi inmundigade vår julmiddag dukad på däck.

Allting går ju över, även tyfus, och så småningom samlades alla igen, lastning kunde börja – talg i fat till Havanna – och någon gång i mitten av januari stack vi till sjöss. Efter sextio dygn, en snabb resa, var vi så framme i denna härliga stad, lossade vår last och så ut på redden i väntan på ny last. Till Europa ville Ahlgren av naturliga skäl inte och hade ingen brådska med att komma iväg. Under tiden upptäcktes det, att jag fått bråck, dubbelsidigt, och nödvändigt att operera. Alltså, iland på sjukhus.

Typiskt nog för Ahlgrens känsla av ansvar för besättningen och måhända för oss ungdomar i synnerhet blev det inte tal om att sända mig till allmänt sjukhus. Det blev en privatklinik och med en känd kirurg att göra operationen. Där på kliniken hade jag sköna dagar, när jag väl fick gå upp. Kliniken hade en härlig trädgård, där man verkligen kunde njuta varma kvällar. Efter åtta á tio dagar fick jag gå ombord igen med bestämda order att inte arbeta de första två veckorna och därefter endast lätt arbete ytterligare någon tid, varför jag huvudsakligen fick stå till rors, när vi åter kom till sjöss.

Ett annat uttryck för Ahlgrens känsla av ansvar för oss pojkar hade visat sig i Buenos Aires. Ibland sammanträffade man ju med sjömän från all världens handelsfartyg, bl.a. med valfångare, som var inne efter expedition till Sydgeorgia. Det var naturligtvis ett hårt liv på valfångare men också spännande och dessutom oerhört inkomstbringande. Detta lockade mig, så jag gick till Ahlgren och sa´ att jag ville mönstra av för att ge mig ut med valfångstfartyg. ”Nej, du min gosse” blev svaret, ”har jag tagit er pojkar med ombord, tänker jag se till, att ni kommer med hem.” Därmed var den saken ur världen.

Under tiden jag var konvalescent efter operationen i Havanna, hade vi lastat en full last av caña i fat.Caña är en sorts enklare rom, d.v.s. den sämre delen av det destillat man får av sockret vid framställning av rom. Det uppskattades mycket i Sydamerika för sin prisbillighet. I Montevideo kostade den på enklare syltorna endast två cent glaset. På bättre ställen fanns den väl knappast. Det var fattigmansrom!