Skonaren Isolda

Vi hade mönstrat, innan lastningen började, för enligt den tidens sed behövdes besättning för lastningen. D.v.s. vi hade några stycken stuveriarbetare, som skötte själva stuvningen i rummet. Till det krävdes sakkunskap och vana, för att inget lastutrymme skulle gå förlorat. I pråmen vid långsidan, som kom från sågen, var också en tränad ”träräv” som med ögonmått valde de rätta längderna på de plank, som gubbarna i rummet ville ha och som de sjöng ut för varje planka, som skulle in. Jag som jungman hade fått det ingalunda lätta jobbet att stå vid ena luckan, ta emot den planka, som stacks upp från pråmen, dra den upp och sticka ner den i rummet. Det var grova plankor och inte något lätt arbete för en femtonåring. Händerna var ju inte heller stora nog att gripa om plankorna, utan handleden fick tas till hjälp. Redan efter första dagen var därför handlederna fulla med stickor, händerna stela och därför var det inte så lite plågsamt att börja andra dagen. Nå, allt fick ju gå och så småningom var ju händer och handleder så vana vid den omilda behandlingen att det inte kändes längre. Och förresten var ju allt spännande, jag var sjöman, jag kände mig som sådan och försökte leva som sådan. Det kunde därför hända, att när kvällen kom och jag inte hade vakttörn, eller som det kallades roddtörn, jag gick iland med Janne (Sjöcrona) och istället för att gå hem gick på något kafé i närheten av Järntorget. Nu kan jag ibland undra varför. Men svaret kan jag inte ge.

Roddtörnen, som jag nämnde om, var ju också något för den tiden betecknande. När man stått tio timmar och dragit plank, borde ju det varit nog. Ingalunda. Det hörde till att jungmännen fick turas om med att ro befälet eller den övriga besättningen iland på kvällen och sedan vänta på att hämta dem. Den enda begränsningen var att längre än till elva behövde vi inte vänta, såvida inte någon av befälet varskott om senare ankomst.

Skonaren Isolda

Nå, så småningom var vi då lastade, rummet fullt och däckslast högst upp över brädgångarna, så högt som bommarna till seglen tillät. En av de sista dagarna var mamma ombord tillsammans med Karin för att se hur jag hade det och för att lämna de sista grejorna till min utrustning. Efter det besöket grät mamma. Skansen var väl mindre och sämre än mamma kunnat föreställa sig och där skulle alltså hennes lille gosse ha sin vistelse i, som det då troddes, åtta månader. Det blev i det närmaste tre år. Hurdan var då denna skans? Den var inrymd i ett däckshus mellan fockmasten och ettans lucka omkring 3,5 x 3,5 meter. På babordsidan på akterkant var kabyssen med sin spis inbyggd och ett träskott skiljde den från vad som var skansen. Därinne var plats för fyra kojer, en över- och en underkoj på vardera sidan. Så var där ett fällbord, väggfast, stort nog att rymma fyra tallrikar. Utmed vardera underkojen en träbänk fast i kojen och så kompletterades lyxutrustningen av en fotogenkamin ovanför bordet, fast i väggen. Den lampan fick tjäna som både ljus- och värmekälla för någon ytterligare uppvärmningsanordning fanns inte. På akterkant en järndörr, tudelad, en dörr som emellertid aldrig under mina tre år ombord var stängd, med undantag för underdelen, som då och då måste stängas för att åtminstone i någon grad hålla överbrytande sjöar ute. Något som ju inte alltid lyckades.

Den 27 september, på Karins födelsedag, kastade vi loss från bojarna och så började min sjömansbana på allvar. En sjömansbana, som skulle sluta 18 år senare under mycket ändrade förhållanden. Vi hade tur med vädret över Nordsjön. En frisk bris förde oss för fulla segel mot Orkneyöarna. Livligast i mitt minne från dessa första dagar står min första lördag ombord, tre dygn efter det vi lämnat Göteborg. Jag hade eftermiddagsvakten mellan 1 och 7. Jag var sjösjuk, hade inte kunnat äta något till middagen. Vid fyratiden satt jag på däckslasten och polerade nakterhuset och doften av putsmedlet och mässingen bidrog sannerligen inte till att minska sjösjukan.

Mina tankar gick hem. För mitt inre öga kunde jag se familjen sitta vid eftermiddagskaffet, arbetet slut för veckan, pappa hemma från kontoret, allt fridfull lördag eftermiddag. Och här satt jag.

Varför? Jag tyckte just då det var otroligt dumt och ingen återvändo fanns. Det var dystert. Då kom kocken med en halv salt sill och en kall potatis. Ät det här, då känner du dig snart bättre, manade han, så ska du få en kopp te se´n och värma dig med. Märkvärdigt nog gick sillen ner och efter teet sedan kändes det hela bättre och livet litet ljusare.