Skonaren Isolda

Isolda var en tremastskonare byggd vid Lödöse varv 1903 på 360 ton dw. Den var en god seglare och med utomordentliga sjöegenskaper i övrigt. Besättningen bestod av förutom befälhavaren, kapten Ahlgren, en styrman, liksom konstapeln bohuslänning, en kock, en matros, en lättmatros och två jungmän. Min jungmanskamrat var min jämnårige, västrapojk liksom jag själv, och likheten sträckte sig även därtill, att hans far var sjökapten, som fört segelfartyg i långfart. Lättmatrosen var en pojke Sjöcrona från Malmö, två år äldre än oss jungmän och med en del sjömånader i ångfartyg. Slutligen var det alltså matrosen, en Marstrandsbo och typen för den tidens segelskutesjöman, tystlåten, kunnig och ordningsam. Så hade vi förstås också en kock, Tjörnbo, gammal enligt min uppfattning den gången, dock inte mer än 48 år, när vi mönstrade i Göteborg. Det var en snäll man, men med en del egenheter, som jag får anledning återkomma till.

Skonaren Isolda

Detta var alltså besättningen. Men vi hade även ”passagerare”. Det var kaptenens hustru Ellen och hans fyra barn, Bolivar, Isolda, Svanhild och Göte, i nu nämnd ordning. De var alla födda ombord och mångkunnig som kapten Ahlgren var, hade han varit barnmorskan, som tagit emot dem allesamman. T.o.m. Göte, den yngste, som föddes ombord i Göteborgs hamn, medan vi låg där och lastade. Men den gången klarade han det inte bättre, än att vi på morgonen sedan pojken fötts fick ro iland och hämta en barnmorska, som fick rätta till det han misslyckats med. Göte var väl inte mer än fjorton dagar gammal, när vi stack till sjöss med trälast för Marocko. När jag tänker tillbaka på de dagarna, förvånas jag över hur lite en sådan händelse som Götes födelse egentligen påverkade oss som utgjorde besättningen. Livet gick som vanligt och ingen tog någon notis om händelsen.