Skonaren Isolda

En fråga, som under min skoltid varit föremål för diskussion, var vad jag skulle bli. Helt naturligt. Mamma tyckte förstås jag skulle bli präst och ända till i fjärde klassen var nog detta mer eller mindre riktpunkten. Då fick jag emellertid själv andra intressen. Det året började undervisningen i kemi och det ämnet fångade helt mitt intresse. Gösta hade tagit studentexamen och börjat på Chalmers för att bli kemist. Jag ville gå samma väg. Men det fodrades ju ett studieintresse, som jag tyvärr inte kunde uppamma. Och inte någon annan heller. Så när jag gått ut femte, när de flesta av mina klasskamrater gick över till gymnasiet eller till "Handels", då hade jag fattat mitt beslut. Jag skulle gå i fädernas spår. Sjön med dess äventyr och frihet skulle bli min framtid. Jag skulle bli kapten på eget fartyg. Mamma var väl inte så förtjust, men jag tror det gladde pappa. Hans kärlek till sjön och allt som hade med sjön att göra var djup och äkta. Att det var krig tycktes ingen ägna en tanke. I varje fall var det aldrig någon, som försökte rubba mitt beslut och så blev det. Därför blev det Benjamin och efter Benjamin Isolda. Så började för mig det stora äventyret. För ett enda stort äventyr har det varit från den dag jag slutade skolan.

Pappa hade en regel, efter vilken han arbetade, då det gällde barnens utbildning. Han uttryckte sin uppskattning så här: - Ni får bli vad ni vill välja, vilket yrke eller vilken utbildning ni vill, men det ni gör skall ni göra helt och fullt. Så länge ni gör hundraprocentigt vad ni har bestämt er för, så ska jag hjälpa er så långt jag kan. Så det gällde naturligtvis även mig, även om det yrke jag valt inte behövde kosta något. Det var därför helt naturligt, att när jag väl lämnat Benjamin – med högsta möjliga betyg – började pappa genast att se sig om efter fortsättningen. Varje föreställning jag haft om att vara hemma ett tag och verkligen njuta av friheten från skolan var alltså dömd att stanna vid en vacker tanke. Jag hade därför inte väl hunnit lämna Benjamin, förrän pappa kom hem en dag och lät mig veta, att i hamnen låg en skonare ”Isolda”, som han själv byggt på Lödöse och vilken han ansåg vara ett lämpligt objekt för min vidare utbildning och hans lydige son sa naturligtvis ja och amen. Pappa förstod naturligtvis bäst.

Mamma var väl lite tveksam och kände med mödrars intuition, att mitt ja till förslaget om Isolda inte var alldeles vad jag hoppats. Ensam med mig ställde hon mig frågan, om jag var glad åt att det var ordnat. Mitt undvikande svar var, att ”det var jag inte, men när pappa har sagt, att jag ska gå så …”  Jag tror nog, att svaret delvis orsakade, att mamma, då hon ett par dagar innan vi lämnade Göteborg varit ombord och sett skansen, grät vid hemkomsten. Framtiden skulle emellertid visa, att ett bättre råd kunde jag aldrig fått. Det gav mig tre år av en utomordentlig fostran till sjöman under en befälhavare, som var lika stor som människa, som han var som sjöman och fostrare. Det var tre lyckliga år, men först några ord om fartyg och besättning.