Skonaren Isolda

Nå, det skulle snart bli en annan vals. Efter ett par veckor i Belfast släpptes vi och kapten Ahlgren kunde åter känna sig lugn. Så fortsatte vi då vår avbrutna resa, ner genom Irländska sjön in i den ökända Biscayabukten. Nu hade höststormarna börjat och vi var som nybörjare fick känna på vad det var att segla. Det blev segelbärgning och segelsättning, sällan någon hel och ostörd frivakt, det var genomvåta kläder, genomvåta kojar för oss två jungmän, som hade underkojerna. På durken flöt allting i vatten, som spolat in. Det var inte endast för segelbärgning som frivakten allt som oftast kallades ut. Lika ofta var det för att bättra på surrningar på däckslasten, som slagits sönder av överbrytande sjö. Ibland kunde hela frivakten gå med sådant arbete och när man sedan äntligen efter en ny vakt fick törna in var man för trött för att klä av sig. Det lönade sig ju inte heller att ta av de våta kläderna. Någon möjlighet att torka dem fanns inte. Så var det att ramla i kojen i full mundering med oljekläder och stövlar och låta det som var under oljekläderna torka på kroppen. Det fann man snart var det bästa, det enda, torksättet.

Här i Biscaya gjorde jag också min första bekantskap med Aalborgs akvavit. Kapten Ahlgren, ehuru nykterist själv, ansåg en sup vara det bästa för att förebygga förkylning hos genomvåta och uttröttade sjömän. Så varje gång vi varit ute för segelbärgning eller däcklastsurrning kallades vi, när allt var klart, akterut, där skepparn uppenbarade sig med en flaska och ett spetsglas. Och så serverades supen. Inga protester från oss småpojkar hjälpte. Vi skulle ta supen. Det var order. Visst smakade det vedervärdigt – det tycker jag fortfarande – men jag kan ju inte neka till att det värmde och skulle man in för att ”njuta” resten av en styckad frivakt så somnade man ju snabbt och effektivt i sina våta kläder. Det skulle bli många segelbärgningssupar under de kommande åren. Men även Biscaya tar slut och en vacker dag är stormarna över, vi glider för fulla segel förbi Cape Finisterre, solen skiner och vi kan börja plocka ut allt vått och lägga till tork på bommarna. Vi passerar Burling Island för en lagom frisk nordan och efter några dagar är vi en förmiddag utanför vår destination, Rabat i Marocko. Lotssignalen går i topp, men inget svar från land. Vi kryssar några timmar fram och tillbaka hela tiden med lotssignal, men inget händer. Det har mulnat och vinden friskar. Barometern faller, så det är inget annat att göra än att sticka utöver igen, ut mot en ny natt med segelbärgning, brytande sjö, sönderblåsta toppsegel och genomvåta kläder. Efter några dagar är vädret åter lugnt, vi går in mot kusten och ankrar. Nu blir det liv och rörelse. Ut kommer pråmar rodda av morer, lotsen uppenbarar sig och vi får veta, att vi måste vänta på springtid och börja lossningen på redden för att lätta skutan. Morerna river i däckslasten. Långt har man inte hunnit, förrän barometern åter börjar falla, sjön växer, hela Nordatlanten ligger ju på denna öppna kust.