Skonaren Isolda

Pråmarna har gått in igen och kommer ej tillbaka och ännu är vattenståndet på baren för lågt, för att vi skall kunna gå in. För kaptenen är det ett tungt ansvar. Det är inte bara fartyg och besättning. Det är också hustru och fyra barn. Ska han våga försöket att lätta och segla oss norröver. Knappast möjligt. I den situationen kallar han till skeppsråd, den möjlighet till samråd och delat ansvar som sjölagen öppnat för en befälhavare i trångmål. Så samlas vi då alla på halvdäck vi tretiden på eftermiddagen. Frågan ställs. Ska vi försöka segla oss klara eller ska vi försöka ligga kvar för båda ankarna. Det är inte svårt för erfarna sjömän att inse vad som är att göra. De vet, innan frågan ställts, att det är praktiskt taget hopplöst att, sådan vinden är, segla klar. Svaret blir därför ligga kvar, lägga av även det andra ankaret och sedan genom att naja gräskabeln på kättingen ge den fjädring, som kättingen själv inte kan ge. Det var ett dramatiskt möte. Även om jag den gången inte förstod lägets allvar och därför inte kände annat än äventyrets spänning, kände att jag var med i dramatiska händelser, har bilden av detta skeppsråd ristat sig outplånligt in i mitt minne. Jag kan se vår matros, lugn och säker, förklara, att visst bör vi ligga kvar men vara klara på att det ankare vi lägger av nu kommer vi aldrig att få upp.

Jag kan se konstapeln, som var nyförlovad, vrida sina händer och upprepa gång på gång: ”Min arma, arma fästmö.” Han trodde alltså inte, att vi skulle klara oss. Jag minns så väl min reflexion vid detta utbrott. Vilken potta! Och mitt i skaran kapten Ahlgrens skarpskurna ansikte, allvarligt, hårt, beslutsamt. Den verkliga sjömannen för att inte säga sjöhjälten.

Det fattades ännu ett beslut vid skeppsrådet. Om kättingarna skulle springa under påfrestningen, skulle vi inte försöka segla klara och riskera att med säkerhet hamna på klipporna. Vi skulle sätta segel, bottenrevade, och styra rakt in mot baren och sandstranden nord om inloppet. Där hade vi hopp om att av sjön kastar långt in på den mjuka sanden och kanske kunna hålla oss kvar ombord, tills stormen bedarrade eller också med fartyget liggande tvärs för vid och sjö få så pass lä att folk från land på något sätt skulle kunna bärga oss. Guskelov blev detta aldrig nödvändigt.

Så började vi då med att surra och jämna det upprivna däckslasten, bottenreva fock och storsegel. Från förpiken drogs den grova gräskabeln upp, sköts upp i långa bukten på däck och så togs en tamp runt om vardera fockmast och stormast. Så kortades kättingen in så mycket man vågade, det andra ankaret släpptes och så slackades de båda ut, dock ej på tamp. Så började najningen, kättingarna rappade över kabelskivorna vid varje grov sjö, nya najningar, nya rappningar och så förflöt kvällen och natten.

Äntligen, när dagen grydde, började stormen bedarra, luften klarnade upp och barometern steg. En hemsk natt var över och ena vakten kunde gå in få en välbehövlig vila. Så även fru Ahlgren, som varit vid vår sida praktiskt tagit hela natten, kokat och serverat kaffe.

Så småningom blev det högvatten, vi hade lossat tillräckligt av lasten och kunde gå in. Det kändes skönt att komma in och få ankra på flodens lugna vatten i lä för stormarna och för mig det första besöket i ett exotiskt land hägrade. Vi hade nu hunnit ett stycke in i december och frågan var, om vi skulle hinna ut före jul. Men missödenas tid var tydligen inte förbi. 

Några dagar innan vi var klara att segla upptäcktes att vi varit med aktern mot flodbanken och fått hjärtstocken bräckt.

Det visade sig snart nog, att det i Marocko inte fanns möjlighet att få skadan reparerad, roder och hjärtstock måste monteras av och sändas till Marseille. Nedmontering och avlyftning av roder och hjärtstock blev ett krävande men intressant sjömansarbete. Så låg vi där då, vi firade jul, nyår och trettonde, men ett stycke in i januari var rodret tillbaka. Så började ett annat intressant arbete. Att få av det hade gått, där vi låg till ankars, men för att får dit det igen måste fartyget torrsättas, Det tidvatten och den sand, som förut varit oss till hinders, blev nu hjälpen, ty någon torrdocka fanns ej. Med hjälp av en liten bogserbåt släpades vi vid högvatten upp på en långgrund sandstrand vid flodmynningen och allt eftersom vattnet sjönk utan, stöttade vi upp med plankor. Från fock och mesanmärs drogs grova ändar, som fästes vid pålar i marken. Alla förarbeten var klara och med hjälp från land kom rodret på plats och under tiden fick ett annat gäng skrapa och måla botten. Efter några timmar var allt klart, vattnet kom tillbaka och vi drogs tillbaka till vår ankarplats. Så var det då att göra sjöklart och invänta tjänlig vind och så var det av med ”Curacao för order” som destination. Den första hamnen och de första sjömansäventyren låg bakom mig!