Så länge som människor mjölkat kor, getter, får, renar, lamor, kameler, hästar och andra djur har mejerihanteringen funnits. Mjölken förädlades till bland annat filmjölk, yoghurt, grädde, smör, mese, ost med mera för att klara hållbarheten.

De personer som på somrarna gick på vall eller till en fäbod med mjölkdjur som kor, får eller getter, utförde en komplett mejeriproduktion som t.ex. smör, mese och ost, som sedan hämtades hem från vallen av gårdsfolket. Man var tvungen att förädla mjölken direkt fullt ut eftersom den annars skulle bli otjänlig, kylmöjligheten var mycket begränsad. En fjällbäck eller jordkällare fick tjäna kyl.

Den ökande produktionen av mjölkprodukter och den tekniska utvecklingen ledde till att mejeridriften tog ordentlig fart från 1800-talets mitt. Smör, ost och andra mjölkprodukter hörde länge till självhushållet och tillverkades i liten skala på gårdar och i fäbodar. Under 1700-talet inrättade godsen särskilda lokaler för mjölkförädling, så kallade holländerier, och det var det första steget mot mer storskaliga mejerier.

Men det var först i och med den ökade produktionen av mjölkprodukter under det sena 1800-talet som mejerinäringen tog ordentlig fart. Större gårdar började köpa upp överskottet från närliggande mjölkproducenter, och verksamheten expanderade. För att bättre kunna upprätthålla kvalitet på varorna bildades andelsmejerier, och då leveransen av mjölk till städerna krävde bättre organisation gick man ihop i större förbund.

Även på tidigt 1900-tal användes stora ystgrytor i mejerierna, dessa var oftast på 1000 liter. När mantlade ostkar började användas kunde man värma genom att tillföra varmt vatten eller varm vassle i ostkaret. Redskap som användes var harpor, som gårdsmejerierna använder än idag. Ostgrepen användes för att röra i ostkaret innan den maskinella omrörningen kom på 1920-talet. 

Pressade ostar var vanligt och denna skedde med hjälp av stenar eller med hävstång, men även en sorts gungbräda användes. Idag används oftast hydraulik. Ostformarna var ofta runda och tillverkade i ek. En rund träform av stål med en diameter på 35 cm med lås var länge standard för de svenska hårdostarnas form. Ostlagren låg vanligen i källaren till mejeriet och lagringen skedde vid ca + 12 grader.