Mjölnarfamilj Steneby

När man kommer till min barndom på 1950-talet var kvarnen en lekplats, ganska farlig sådan kan man tycka, men ack så spännande med alla maskiner och remmar som rörde sig överallt. Något som jag minns särskilt var när maskinen som skulle beta utsäde anlände. Den kom i en stor träbur som jag och min kompis sedan använde som lekstuga. Panogen och Aldrogen hette medlen som maskinen laddades med. Det var flytande och fanns i en flaska på maskinen. Detta var miljöförstöring i allra högsta grad, laddat med kvicksilver. Alla gråsparvar som funnits vid kvarnen försvann. Och hur bra var det för de som arbetade vid kvarnen? Jag kan ännu känna den smaken i munnen som man fick när man vistades i närheten där maskinen stod.

Mjölnarfamilj Steneby

Kvarnen här i Taxviken var i tre våningar. Säden vägdes in på andra våningen. Kvarnstenarna ligger i första våningen och det fanns hiss mellan våningarna. På våren var det full rusch med frörensning. Rensmaskinen stod också på första våningen, liksom valsen där det fina vetemjölet tillverkades. När allt var klart kunde det skickas med hissen upp till andra våningen igen, där det var bekvämt att hämta ut det. På tredje våningen var det snickarverkstad och här såg man också alla remmar som gick runt i hela kvarnen. På 1950-talet kom de flesta bönder med häst och vagn och ingen hade bråttom. Man hade tid att vänta och sitta och prata en stund. Mjölkbilen kom varje dag och hade alltid någon påse med sig som någon skickat med.

Från 1958 var min pappa Henrik ensam i kvarnen, då farbror Erik blivit pensionerad och flyttat till sin son i Uddevalla. Pappa skötte också kraftstationen och det kunde vara nog så arbetsamt när det var snöstorm och strömavbrott.

Kvarnen i Taxviken har stått stilla sedan 1972. Byggnaden är nu i dåligt skick. Här fanns 3 par stenar, dubbel valsstol, rensmaskin, frönötningsmaskin och betningsmaskin.