Sömmerska vid Algots, 2

Då de judiska flyktingarna kom hit efter kriget hade Sverige obetydlig erfarenhet av flyktingmottagning. Av svenska staten betraktades de judiska flyktingarna som repatriander, alltså personer som tillfälligt befann sig i Sverige för att återhämta sig och som senare förväntades återvända till sina hemländer. Ganska snart stod det klart för de svenska myndigheterna att många av judarna inte hade något att återvända till.

Arbete var vägen in i det svenska samhället. Var man frisk skulle man försörja sig själv och förväntades ta de jobb som arbetsförmedlingen erbjöd. Arbete betydde en möjlighet att skapa sig en vardag. Det sågs också som en form av rehabilitering. Några särskilda integrationsinsatser i övrigt gjordes inte från statligt håll och språket var det upp till var och en att lära sig.

Sömmerska vid Algots, 1

För Borås innebar judarnas etablering ett viktigt bidrag till mångfalden som kom att prägla staden tack vare alla de människor med olika nationaliteter som tog arbete inom industrin. I och med den stora inflyttningen av judar till Borås under åren efter andra världskriget kunde de här skapa ett nytt sammanhang för sin judiska identitet, bland annat genom Judiska föreningen.

Omkring 20 000 judiska överlevande kom till Sverige efter kriget. Det här var vid en tid då svenska myndigheter hade ytterst begränsad erfarenhet av flyktingmottagande. Inte många år tidigare var Sverige ett utvandringsland – före 1930-talet var det fler människor som lämnade Sverige än som flyttade hit. Idag är vi många erfarenheter rikare och flyktingmottagandet har utvecklats. En viktig skillnad i förutsättningar mellan efterkrigsåren och nu är tillgången till arbetstillfällen där varken tidigare erfarenhet eller språkkunskaper behövs för att kunna få en anställning. Textilindustrin erbjöd just det och blev på det viset en viktig del i integrationen av nya svenska medborgare.