Hulda var en kvinna som möttes med stor respekt av många i Skara - både unga, gamla, fattiga och rika. Vad berodde det på att hon alltid fick de bästa bitarna i slakteributiken, eller att tant Lundstedt på Fisketorget alltid gav henne de fetaste sillarna och samtidigt skickade med som smakprov en liten påse räkor eller några havskräftor?

Vad kom det sig att herrskapsfolket artigt hälsade på henne, JW Storm, känd finansman, disponent Petré och deras fruar med flera prominenta personer med dåtida mått mätt?

Utslagna, berusade, kunde uppträda som rena små söndagsskolebarn då Hulda var i
närheten.

Hur vågade hon gå in i Taikons zigenarfölje, som kamperat vid brädstaplarna på
”bangår'n” och ta hand om en liten flicka, som var fruktansvärt sjuk, tog med henne
hem och bäddade ner henne i bästa soffan och gjorde henne frisk. Många var rädda under denna vecka, att varje dag se denna mängd av zigenare sluta upp utanför hennes trädgårdsgrindar, medan Taikon själv gick in för att höra hur den lilla mådde.
Hur svårt måtte det inte vara för henne att skiljas från denna lilla, som hon vakat över
natt och dag. Avskedet var gripande. Den lilla ville inte släppa henne, men till slut
blev det ändå så. Taikon sa inte många ord till avsked, men han överlämnade en
vacker schal och så försvann de.

Ja nog var hon märklig kvinna. Men så en fredag i februari 1949, tidigt på förmiddagen, orkade inte hjärtat mer. På den nysopade gången, vid kökstrappan, i den nyfallna snön, låg hon liksom sovande, dock bortom all mänsklig hjälp.